Kurt Vile - Wakin On A Pretty Daze

Patrik Forshage 00:25 11 Apr 2013

 

Det kan vara noggranna avväganden som gör att Kurt Vile låter låtar sträcka ut sig uppåt åtta-nio minuter. Eller så är det kanske bara samma loja bekvämlighet som kännetecknar hans slackerrock i trivsamt lagomtempo. Men vare sig det är kalkylerat eller instinktivt fördjupar det tålamodet låtarna, eftersom det i sin utförlighet fångar och förstärker deras melodiska kärna och groove snarare än att flumma iväg i jammande. ”I might be adrift, but I’m still alert”, konstaterar han själv mycket pricksäkert. 

Allra bäst är han när han får ihop den sortens fokuserade melodier och delikat gitarrplockande med en utsökt kombination av J Mascis-solon, Peter Perrett-släpig sång och kanske en aning Sonic Youth-suggestiv monotoni, som i KV Crimes. Snabbare och nästan nästan demo-spontana Was All Talk med svepande uråldrig synth och dito trummaskin intill gitarrtrick ur Johnny Marrs handbok är nästan lika effektiv. Texternas längtan efter familjen och vardagsbetraktelser från turnélivet är den kanske enda svaga punkten i vad som med nästan provocerande lätthet konsekvent snuddar vid briljans.

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar. 

 

Therion - Leviathan

För att vara så pass etablerat som Therion är arbetar de i en högst perifer miljö, bortom trender och regler. Det gör det svårt att veta vad man ska förvänta sig av bandledaren Christofer Jonssons gotiska symfoniska operametal. Men inför denna sjuttonde fullängdare var ambitionen uttalad att ta fram Therions mer ”hittiga” stunder.

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är.