Det kan vara noggranna avväganden som gör att Kurt Vile låter låtar sträcka ut sig uppåt åtta-nio minuter. Eller så är det kanske bara samma loja bekvämlighet som kännetecknar hans slackerrock i trivsamt lagomtempo. Men vare sig det är kalkylerat eller instinktivt fördjupar det tålamodet låtarna, eftersom det i sin utförlighet fångar och förstärker deras melodiska kärna och groove snarare än att flumma iväg i jammande. ”I might be adrift, but I’m still alert”, konstaterar han själv mycket pricksäkert.
Allra bäst är han när han får ihop den sortens fokuserade melodier och delikat gitarrplockande med en utsökt kombination av J Mascis-solon, Peter Perrett-släpig sång och kanske en aning Sonic Youth-suggestiv monotoni, som i KV Crimes. Snabbare och nästan nästan demo-spontana Was All Talk med svepande uråldrig synth och dito trummaskin intill gitarrtrick ur Johnny Marrs handbok är nästan lika effektiv. Texternas längtan efter familjen och vardagsbetraktelser från turnélivet är den kanske enda svaga punkten i vad som med nästan provocerande lätthet konsekvent snuddar vid briljans.
