Fortfarande hänfaller Kurt Vile då och då åt små charmerande flamsiga sånger som Lost My Head There med sin "little funky psychosis”, åt metabagateller som Kidding Around och åt att förgylla sina sånger med små anspråkslösa Sam Cooke-citat.
Ändå är slacker- och outsidertillvaron definitivt över för Kurt Vile, som numera vilar på en stabil kärna av traditionell rock och singer-songwritervisa. Banjo har utökar sitt territorium på reverbens bekostnad, och allvarligare långa stycken som Wheelhouse är centrala. Hans slöa och lite entoniga gnällighet matchas effektivt mot smarta melodier, som i Dust Bunnies eller i den cyniska akustiska balladen Tha's Life, Tho (Almost Hate to Say) där Kurt Vile låter som Lou Reed med blommor i håret.
Kvaliteten på sådana låtar är så hög att han precis som sin gamle bandkamrat War on Drugs-Adam Granduciel intar en självklar tätplats i nästa generation av stora och breda amerikanska artister, som framöver kommer att omtalas på samma sätt som Springsteen och Petty.
