Mikaela Mullaney Straus har släppt sitt andra album under namnet King Princess. Hon blev erbjuden skivkontrakt redan som 11-åring och började jobba med att skriva musik som 14-åring. Hon slog sedan igenom som 18-åring med den sönderspelade låten 1950. Redan året efter kom debutalbumet Cheap Queen, det var lågmält, rått och löst i kanterna men fick positiva recensioner. Det snabba genomslaget blev en chock och senare hamnade hon i en depression, vilket gjorde att ny musik dröjde.
Det är en långt mer självmedveten och beslutsam person som tar plats på det nya albumet Hold On Baby. Texterna har ett annat djup, de handlar om könsdysfori, långvariga förhållanden och att gå vidare efter ett uppbrott. Sången är mer distinkt och säker, riktningen är tydligare. På alla plan är det ett bättre och mer sofistikerat album.
Men även om det är träffsäkert är musiken fortfarande sökande och det känns som att King Princess ännu inte nått sin fullständiga potential. Det händer lite för lite och efter ett tag börjar låtarna flyta ihop i sin likhet. Låtarna har också liknande uppbyggnad, det görs inga snabba poänger utan de byggs långsamt upp. Det är inte något dåligt, men blir till slut förutsägbart.
Produktionen är gjord av Ethan Gruska (Phoebe Bridgers) och Aaron Dessner (The National-medlem och producent till Taylor Swift). Enligt henne själv har hon velat göra ett album som inte är beroende av produktion, utan även kan framföras helt akustiskt. Ett för mig lite märkligt uttalande om ett album som förlitar sig så mycket på just produktion. När den också är så pass välgjord är det synd att förbise den. Produktionerna är här mer krispigt tydliga och oerhört välbalanserade. Trots att albumet på många sätt är mörkt i sin tematik och känsla, rinner det aldrig över tack vare producenterna.
Avslutningsvis är det bara att konstatera att Hold On Baby är ett väldigt fint, ärligt och välarbetat album. Men King Princess har mycket mer att uppnå.
