Kim Gordon från Sonic Youth släpper sin allra första soloskiva. Jag kan uppleva att det finns en viss förväntan att en ska tycka om inflytelserika och stora band som Sonic Youth och även Gordon i förlängningen, men No Home Record är bland det sämsta jag hört 2019.
Det tar fruktansvärt mycket emot att skriva det här. Det känns som att jag begår ett brott som musikskribent, att det är olagligt att ge Kim Gordon betygsskalans lägsta siffra. Men jag kan inte ljuga för er, eller för mig själv. Det är helt enkelt inte rätt mot någon.
Även när en inte tycker om en skiva finns det alltid något som är en gnutta positivt, kanske är sången melodisk, texterna underhållande eller musiken rytmisk vilket förmildrar det andra som är dåligt. Men på No Home Record finner jag ingenting som är en gnutta bra, eller ens okej. Det är ett virrvarr av elände, paketerat i oljud. Musiken är experimentell elektronisk rock, texterna repetitiva och oinspirerande, sången trött och formatet ångestladdat.
