Kille möter tjej. Kille heter Hotel, tjej heter VV (nej, inte sedan födseln). Kille är från London, tjej är från Florida och Detroit. Båda älskar Velvet Underground. Klyschig musik uppstår.
Nä, det är väl inte riktigt så den klassiska sagan går, men det är så det går när rockmyten föregår rocken, eller namnvalet musiken. The Kills bådar inte gott. Varför inte välja ett lite halvlarvigt namn istället? The Chipmunks till exempel, det har funkat förut. Sort of.
Nu är jag skeptisk redan från början.
Skeptisk därför att transatlantiska telefonvanor, primala skrik, ett "oh fuck", namnet The Kills och lite gaffatejp inte gör något rockband. Eller dessvärre gör det jättemånga rockband - senast småstjärnorna i The Vines (namnet The Kills undantaget i just den ekvationen) - men det borde inte få räcka. Det måste krävas mer.
De har förstås attityden också, hon är av allt att döma (hur hon låter) snygg och bär jeans med låg midja och han ser nog lite sådär bra konstig ut. Och ett försonande drag är förstås att hon har en röst någonstans mittemellan Chan Marshalls (a.k.a. Catpowers) hesa stämband och Courtney Loves betydligt gällare.
[I]Keep on Your Mean Side[/I] är inte helt fri från poänger.
En av dem är [I]Wait[/I], ödslig och rå som självaste White Stripes men med en förutsägbarare sex appeal, den Hole-ekande [I]Cat Claw[/I] är en annan och gillar man PJ Harvey finns det - som så ofta - mer att hämta.
Och under hela paketet lunkar en mer eller mindre konstant gitarrslinga, som droppar av motorolja och dryper av Royal Trux-avund. Allt är bekant. Yeah yeah yeah.
När tempot dras ned till [I]Monkey 23[/I] och [I]Gypsy Death and You[/I] som avrundar skivan, så är tomheten, den billiga produktionen och takten som trampas av en spetsig pumps-tå riktigt tilltalande.
Några melodier och varsin egen personlighet på det där och de är hemma.
Skivbolag:
Artist:
