Kanye Wests debut [I]The College Dropout[/I] öppnade en liten glipa i den 50 Cent-dominerade hiphopmarknaden förra året. Plötsligt blev det OK att framställa sig som både rolig och tänkande igen. Kanye fick många Grammys. Om [I]College Dropout[/I] knuffade hiphopen i en lite annan riktning så finns det stunder på nya [I]Late Registration[/I] där han släpper den helt. Det är de som är finast. Produktionen består som vanligt av gamla samplingar, gamla instrument och tjocka sjok av stråkar, men det finns låtar med något helt nytt i själva groovet. Det som förut kändes lite konstigt och eget med Kanyes trummor har släppts fritt här, och blivit hela poplåtar med en början, en FANTASTISK Cam'Ron i mitten, och sen ett slut.
Just nu är [I]Gone[/I] världens bästa låt. En enkel Otis Redding-sampling börjar något som är mer pop än hiphop. Ett litet piano och ett enkelt beat fortsätter. Sen puttar multi-instrumentalisten och Fiona Apple-producenten Jon Brion in små vågor av stråkar lite här och var, refrängen jammar igång som ett jazzband och så kommer Cam'Ron, som är född att vara mitt i poplåtar som låter exakt såhär. Man har munnen öppen nästan hela tiden, något jag lovat mig själv att aldrig mer ha till en Otis Redding-sampling.
[I]Late Registration[/I] är på många sätt Kanyes svar på Andre 3000:s utveckling, ett sätt att vara experimentell inom hiphop genom att omfamna vita studiomusiker och andra förbjudna saker. Men det är också det vi gillade förra gången - den jobbiga personligheten, egot som inte sätter de vanliga gränserna. Kanye säger något så pinsamt som "This is crack music nigga/that real black music nigga" i [I]Crack Music[/I], och fortsätter med att skriva en kort och fin novell om hur det är att sitta vid sin farmors dödsbädd i [I]Roses[/I]. Det finns en ärlighet i båda låtarna som går över gränsen för hur "ärlig" musik brukar få låta. Ljudet av någon som var så full av sig själv att han trodde vi var intresserade av precis allt.
Sen rullar Kanye in den stora orkesterparken i [I]We Major[/I] för att hjälpa sig själv och Nas att verkligen övertyga (mest sig själva) om att de faktiskt är stora nu. Det bästa är att ingen av dem låter helt säker. [I]Drive Slow[/I] är låten som får Paul Wall att låta ledsen, till och med när han pratar om vilken jävla discoboll han har i munnen. [I]Heard 'Em Say[/I] får Maroon 5-sångaren att låta bra.
Men egentligen är det bara ungefär hälften av [I]Late Registration[/I] som är riktigt fantastisk. Som alltid med Kanye är det själva ansatsen som räknas och känns. Och om förra albumets sämre stunder var fast i tråkiga hiphopposer så är missarna här bara helt beroende av det vrålande egot i Kanye Wests huvud. Ni förstår ju att det blir roligare så.
Skivbolag:
Artist:
