Det kan vara lite svårt att vänja sig vid Kaahs ansträngda röst - till synes på väg mellan pianopallen och toalettstolen hela tiden. Men Kaah har något visst som gör att jag alltid stannar kvar vid stereon mycket längre än för den genomsnittliga Eric Gadd-radiofunken.
Hans tredje skiva är skitig och avskalad. Ibland, som i [I]Faller till noll[/I], känns det som om Mauro Scoccos [I]Nelly[/I] flyttat till Södermalm för ett mysigare liv med roliga mössor på huvudet. Oftast låter det som om Kaah letat efter ljudbilden från gamla Prince-skivor som grund för sin varma, organiska funk.
På nedtonade [I]Allt[/I] kan va så bra, liksom förra skivans Det svåraste, finns något slags abstrakt men blodigt allvar som jag älskar. Det är den sidan av Kaahs musik jag tycker mest om och jag hoppas att han vågar utveckla i framtiden. [I]Beats, melodier & baby Kaah[/I] domineras i stället av tillbakalutade funkjam och vardagliga texter. Det är musik som vid en första anblick mest verkar komma till sin rätt när lamporna tänts på Mosebacke eller London's Jazz Café och man vill ha något soft att diska urdruckna caipirinhaglas till. Efter ett tag framkallas dock bilden av Kaah som en av få svenska artister som verkligen vågar känna något och följer sina känslor fullt ut.
Skivbolag:
Artist:
