"People have got to move forward"-- Ali Shirazania, Deep Dish.För mig har den allra viktigaste popmusiken alltid handlat om hopp. Hopp om att saker och ting, någon gång i framtiden, ska bli lite bättre. Det är få saker som jag tror på lika starkt som framtiden. Jag vill att popmusik alltid ska vara på väg framåt, och just nu är det faktiskt nästan inget annat som är så snabbt på väg framåt som housemusik. När Ali Shirazania träffade Sharam Tayebi 1991 bildades vad som skulle komma att bli ett av decenniets i särklass viktigaste housegrupper -- Deep Dish. Både Ali och Sharam är muslimer, födda och uppväxta i Iran, men de är bosatta i Washington sedan många år. Ali, även verksam under namnet Dubfire, är trogen samlare av Chicago house, medan Sharam är mer kommersiellt skolad, bland annat som Hi-energy-DJ i början av 90-talet.Deras namn är än så länge ganska okända -- men de flesta som besökt en hyfsad klubb de senaste fem åren har säkert hört åtminstone en av deras låtar.De har haft två ansenliga klubbhits -- båda är remixar. Den första var den suggestiva duvbversionen av De'Lacys [I]Hideaway[/I], den andra en maratonversion av Alcatraz [I]Give Me Luv[/I]. När de skrev på för skivetiketten Deconstruction 1995, var det många som gapade sell-out, men om Deep Dish verkligen varit ute efter pengar hade de sålt miljontals skivor idag. De valde istället att följa upp sina två remixframgångar med den märkliga, vemodiga och svårdansade singeln [I]Stranded[/I], en av fjolårets mest fascinerande låtar. Visst finns Deep Dishs karaktäristiska deep house-groove någonstans i bakgrunden, men det som är tongivande för [I]Stranded[/I] är sången -- gruppens sångare och "tredje" medlem Richard Morel har en röst som ligger ljusår från konventionella housesångare -- han påminner snarare om Lou Reed eller någon av bröderna i The Jesus And Mary Chain.Och det är just det som gör Deep Dish unika. De är lika fascinerade av Oasis och Velvet Undergorund som av Detroit techno och Frankie Knuckles. [I]Junk Science[/I] är faktiskt deras allra första album. Ända sedan det började talas om skivan, redan för två år sedan, har skivan omhuldats av märkliga rykten. Den var ursprungligen planerad att släppas tidigt 1997, men har skjutits upp i vad som känns som en oändlighet. Men nu är den i alla fall här och jag älskar den.Inledningen är det i särklass vackraste jag hört i år.Det vemodiga gitarrtemat från [I]Stranded[/I] är upplöst till det ambienta introt [I]Morning Wood[/I], som sedan leder rakt in i [I]The Future Of The Future[/I] -- den makalösa omarbetningen av deras två år gamla singel [I]Stay Gold[/I]. Tracey Thorn, från Everything But The Girl, sjunger och rytmerna kommer från himlen.Den har en sådan fantastisk energi, ett sådant oemotståndligt groove och en så briljant liten pianoslinga att jag blir förvånad, nej, jag blir förbannad om den inte spelas på vartenda dansgolv innan sommaren är slut.Att [I]Junk Science[/I] mestadels innehåller halvgammalt material hörs inte alls. Den nästan tre år gamla singeln [I]Wear The Hat[/I] är fortarande förtjusande, med sitt Nintendo-piano och lyckliga lekfulhet.Den senaste singeln [I]Mohammed is Jesus[/I] är inte lika bra som [I]Stay Gold[/I] eller [I]Stranded[/I], men Morels rocksång gör den tveklöst unik.Trots en del skåpmat är [I]Junk Science[/I] en förvånansvärt ambitiös skapelse -- det är sällsynt att houseartiser verkligen gör [I]album[/I] på det här sättet. Mellan alla snygga rytmer ryms ett par riktigt suggestiva, atmosfäriska ljudlandskap; de ödsliga, timestretchade gitarrerna i det rytmlösa titelspåret påminner om Global Communications klassiska ambientskiva [I]76:14[/I]. Det enda på [I]Junk Science[/I] som inte fungerar är flörten med drum'n'bass i [I]Monson[/I]. Förhoppninsgvis har Deep Dish bara börjat sin strävan efter att klyva housemusikens kärna. Det är få idag aktiva artister som jag förväntar mig mer av i framtiden. De skisser som finns dolda under all briljant dansgolvseufori och instrumentalt vemod på [I]Junk Science[/I], är skisser av 2000-talets dansmusik.Det är musik som, mer än någon annan skiva just nu, fyller mig med hopp.Jag har hittat mitt soundtrack till sommaren 1997.(skivan släpps 6 juli)Skivbolag:
Artist:
