Det här har varit en svår skiva att recensera. Kanske för att Jonathan Johansson var the shit i Malmö när jag var en tonårs-skrutt, kanske för att den är så obegriplig. Scirocco, som döpts efter den Nordafrikanska ökenvind som svepte in över Europa, och färgade alpernas vita snö brun, är en experimentell och personlig skiva. Johansson försöker konkretisera filosofiska tankar och navigera i sin mörka samtid, samtidigt som han blandar alla subgenres inom pop.
Johansson påbörjade sitt arbete med Scirocco samma dag och på samma plats som terrordådet i Stockholm inträffade, och flera låtar handlar om tragedin. Som ett konstnärligt uttryck av trauma är den effektiv, men det gör den tyvärr inte njutbar att lyssna på. Ett exempel är den hjärtskärande Tänker på; Kain & Abel, som Jonathan Johansson framför som spoken word, vilket dessvärre är det sämsta sättet att leverera en text på. 7 April som anspelar på samma tema, är desto bättre.
I övrigt blandar Jonathan Johansson mjuka melodier med vassa elektroniska ljud, samtidigt som han pendlar mellan viskningar och skrik. Det mest frustrerande är att Johansson missar att inkludera oss utomstående i sitt virrvarr av ångestförankrade känslor.
