Man kan tänka sig att ett och annat övervintrat Motorhomes-fan satte hjärtat i halsgropen när Mattias Edlund gjorde comeback med en snuskigt hitmässig singel i form av Love is My Drug, särskilt som uruppförandet skedde i duett med Amanda Jensen. De kan finna tröst i det inte går att hitta några spår av Amanda Jensen någonstans på I Am John, men pop som är mer slipad och kommersiellt slagkraftig än något Motorhomes gjorde - lika påtaglig i Joakim Bergs Run - får de nog lov att acceptera om de vill stanna i Mattias sällskap.
Men sådana givna hits utgör bara ena sidan av en skiva som är kraftigt tudelad utan att bli schizofren. För minst lika mycket som en hyperkommersiell hitskiva är det en balladskiva, stundtals försiktig och eftertänksam och stundtals dramatisk och böljande. Finast är det när Mattias Edlund stilla och lite vemodigt plockar nylonsträngar över vackra stråkarrangemang, och här och där påminner han om en polerad variant av Nicolai Dunger. Vid andra tillfällen tar han upp kampen med Chris Martin, och tack vare sångernas styrka och lika mycket den oerhörda noggrannhet i detaljerna som ger djup och finess åt skivans alla uttryck är det en match som Mattias Edlund går segrande ur.
