Engelska, isländska, svenska, tyska och ryska - John Grant behärskar många språk, och flera av dem använder han redan i skivans inledande bibelcitat. På samma sätt är han en mästare på alla de genrer han tar sig för. Hans electro är smart och vass, till exempel i Tracey Thorne-duetten Disappointing. Hans pop är gnistrande i Down Here. Hans arty utsvävningar med skeva Zappaharmonier får oss att fantisera om hur det samarbetet med Kleerup för några år sedan kan ha låtit. Guess How I Know är taggigt sprakande likt St Vincent, och det obekväma digitala oväsendet följer sedan med vidare även till vredesutbrottet You & Him (”You and Hitler ought to get to together, learn to knit and wear matching sweaters”).
Med fortfarande är det John Grants storslagna och episka singersongwriterballader som håller lyssnarens hjärta i allra hårdast grepp. Det alldeles fantastiska titelspåret, till exempel. Den lika överväldigande No More Tangles, med hårvårdsslogans som metaforer för kampen mot hans medberoende med “narcissistic queers”, och Geraldine fortsätter John Grants tradition av sånger till sina favoritskådespelerskor (Geraldine Paige, den här gången). Oberoende av genre och språk gör de sammanhållande faktorer som är en fantastisk röst, en lika otroliga melodikänsla och en ständig djupt oroande svärta det här till John Grants tredje briljanta album i rad. Var ska detta sluta?
