Om Denniz Pop var Gud, som E-Type påstått, borde väl Jessica Folcker -- Guds sista A&R-rekrytering -- vara en kvinnlig Messias, ämnad att frälsa menlösa reklamradiostationer. Åtminstone får branschen något himmelskt i ögonen när de talar om henne. Och tittar på henne. Kanske till och med när de lyssnar på hennes album, eftersom de hör så mycket som de känner igen. Lite Céline, lite Ace of Base, lite Des'ree, i en osannolikt tillrättalagd och personlighetsbefriad mix, som världens dyraste karaokealbum. Det enda som är direkt eget hos Jessica Folcker är rösten -- och den utmärker sig bara för att den aldrig når dit den vill. Försök lyssna på hennes version av David Fosters [I]Goodbye[/I] utan att se Lasse Anrell och övriga i [I]Sikta mot sjärnorna[/I]-juryn framför er. Det går inte.
Skivbolag:
Artist:
