Jay Bennett

Patrik Forshage 23:46 28 Sep 2006
Sedan multiinstrumentalisten Jay Bennett lämnade Wilco under arbetet med Yankee Hotel Foxtrot har det mesta gått snett. Den långa räckan av närståendes sjukdomar och dödsfall rundades nyligen av med en skilsmässa, så självklart hade han en brännande skiva att spela in. Nu är [I]The magnificent defeat[/I] bara delvis den mörkerskivan. Man kan ana att Jay Bennetts outtröttliga jakt på den ultimata poprefrängen och timmar av snidande på den perfekta Elvis Costello-fraseringen var bidragade orsaker till att hans fru gav upp. Men det innebär samtidigt att Jay Bennett som den utpräglade nörd han är glömmer alla sorger när han får pyssla med sina stämpålägg, gitarrer och sju Hammond-orglar (jo, faktiskt). I [I]Wide open[/I] kommer han ganska nära den fräsande ilska förebildens sena 70-tal, och eftersom Costello inte varit så här popsmart sedan dess finns det ingen anledning att söka sig annorstädes. Hans charmerande och ostadiga skramlande väcker moderskänslor oberoende av lyssnarens kön, och vi lovar att stanna hos Jay Bennett. I nöd och lust.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner