Det är ofta i de mindre släppen som James Blake låter sin mer experimentella sida komma fram. De senaste albumet var ett popbetonat sådant, till skillnad från de ensamstående singlarna som kom åren innan dess.
Nu är Blake tillbaka med ett mindre släpp. En fyra låtar lång EP. Och den har vissa element som påminner om den brittiske producentens tidiga musik med mörkare toner och mindre publikfriande tilltag.
Titelspåret är EPns bästa låt. Den börjar med ett nästan lite obehagligt beat som snart byts ut mot en mjuk, betryggande komposition. För att mot slutet av låten ta en dystrare riktning med en ljudbild som för tankarna till Burial. En vagga mellan det trygga och det otrygga. Ett mästerligt grepp.