Isobel Campbell är inte den som låter sig provoceras, så när juridiska processer hindrat henne från att på egen hand ge ut musik under ett helt decennium innebär det inte några hörbara känsloreaktioner. Omlokaliserad från Skottland till Los Angeles viskar hon väna sånger över stilla akustiskt latinkomp som om inget hänt.
Ambitionerna är som vanligt inställda i riktning mot Astrud Gilberto och Françoise Hardy, men här räcker de inte någon annanstans än till försvinnande vaga bagateller. I små doser fungerar enstaka stunder, som Ant Life, men i knappt märkbara Vultures blir det rent sövande. En apart tagning av Tom Pettys Running Down a Dream bryter av med ett visserligen återhållet men ändå demosynthigt arrangemang. Men även om den sticker ut mot slätstrukenheten är den mer av en blemma än en mouche.
Bara Hey World kontrasterar lyckosamt med en monoton rytm som om den först asprirerar på en plats på Velvet Undergrounds tredje album innan en själfull Staple Singers-kör burdust kliver in och förvandlar den till någon sorts Walk on the Wild Side. Plötsligt uppstår en dynamik som fattas på merpartens av albumets alldeles för välartade sånger. Isobel Campbell behöver en kontrasterande farlighet typ Mark Lanegan vid sin sida för att inte blekna.
