Isobel Campbell - There Is No Other...

Patrik Forshage 00:00 5 Feb 2020

Isobel Campbell är inte den som låter sig provoceras, så när juridiska processer hindrat henne från att  på egen hand ge ut musik under ett helt decennium innebär det inte några hörbara känsloreaktioner. Omlokaliserad från Skottland till Los Angeles viskar hon väna sånger över stilla akustiskt latinkomp som om inget hänt.

Ambitionerna är som vanligt inställda i riktning mot Astrud Gilberto och Françoise Hardy, men här räcker de inte någon annanstans än till försvinnande vaga bagateller. I små doser fungerar enstaka stunder, som Ant Life, men i knappt märkbara Vultures blir det rent sövande. En apart tagning av Tom Pettys Running Down a Dream bryter av med ett visserligen återhållet men ändå demosynthigt arrangemang. Men även om den sticker ut mot slätstrukenheten är den mer av en blemma än en mouche. 

Bara Hey World kontrasterar lyckosamt med en monoton rytm som om den först asprirerar på en plats på Velvet Undergrounds tredje album innan en själfull Staple Singers-kör burdust kliver in och förvandlar den till någon sorts Walk on the Wild Side. Plötsligt uppstår en dynamik som fattas på merpartens av albumets alldeles för välartade sånger. Isobel Campbell behöver en kontrasterande farlighet typ Mark Lanegan vid sin sida för att inte blekna.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).