När [I]Sökarna[/I] hade premiär 1993 och drev ut mellanstadieungar om natten för att sparka på lyktstolpar hade de en sak i huvudet: "shoot the racist and the area turns red". Tillsammans med Rob'n' Raz och Lutricia McNeals [I]Big City Life[/I] från samma film var det Inifinite Mass skoningslösa gangsterepos [I]Area Turns Red[/I] som kom att definiera huvudstadens hårda citykärna. Deras debutskiva [I]Infinite Patio[/I] ekar ännu över Sergels Torg, och kommer att göra det ända tills man slutgiltigt fyller igen det med betong.
Till denna gruppens tredje skiva är ljuden annorlunda men larger than life-attityden oförändrad. Möjligen vittnar [I]The Face[/I] om att gruppen blivit ännu mer säker på sin sak.
Med rötter i Syrien, Tunisien, Finland och Sydamerika blir Infinite Mass en mångmusikalisk cocktail. Influenser från Amir Chamdins gamla sidoprojekt Arabian Impact har kolliderat med Dregens metalrock och hela den blippande leksakssamling som Rodde Rigorod tar med till sina DJ-set. Gott så, men vid ett blindtest är det i tre av fyra fall svårt att skilja på Infinite Mass av idag och Offspring. Det hörs att musiken solmognat i Kalifornien, dit Infinite Mass åkt för att producera delar av skivan hos svenske DJ Polar Bear. Ofta är det kul, [I]The Face[/I] är en elektrisk rockskiva som gör att man vill gå och tatuera hela ryggen. Problemet är att skivan, utöver betydande bitar melodiöst singelmaterial, också är en illa maskerad platta rap metal. Trots att Infinite Mass hör till de bästa på en svensk scen sedan saligt insomnade Hans Solo Super Orchestra gäller det, som det alltid gör, att använda sin egen urskillningsförmåga vid skivdisken.
Skivbolag:
Artist:
