Jag satt i fikarummet på Black sheep i Solna och ögnade någon metalblaska när jag första gången blev varse om japanska Gallhammer. Med Amebix och Hellhammer-t-shirtsen på krävdes föga mer för att få mig på fall, och fan ta mig om inte alla förhoppningar om ågren-exorciserande rot-deathmetal infriandes. Gallhammer öser på för allt vad tygen håller, med ett demoniskt driv som inte låter sig hejdas av eventuella musikaliska tillkortakommanden. I det träsk av synthslingor och sagotomteri som blivit hårdrockens öde känns det fruktansvärt rent och befriande.