När ett band som kallar sitt debutalbum för en ”existentiell och kosmisk odyssé” och ett ”transcendentalt äventyr”, och har en av sina sju medlemmar enkom till att visa videoprojektioner bakom musikerna bör naturligtvis alla varningsklockor ringa. Men gällande göteborgska Ikons, som hämtar sina influenser från kraut och kanske också från Spacemen 3s tolkning av Velvet Undergroundtraditionen, är det falskt alarm. De lånar nämligen med både egensinne och finess, med bland andra Dan Lissviks assistans, och adderar dessutom en nypa psykedelia till monotonin. Då är det lätt att överse med ett par överpretentiösa futtigheter.