I snart 40 år har James Osterberg lystrat till namnet Iggy Pop, men nu signalerar han att det är dags att lägga artistnamnet på hyllan. Snart 69 år gammal är han väl värd ett stilla pensionärstillvaro, men det är inte enkelt för honom. ”I have no plans” konstaterar han i American Valhalla, som sammanfattar ett liv som inte varit lätt. I slutet av det nyckelspåret - ett av flera - slår albumtitelns depression till för fullt och Iggy muttrar sammanbitet att ”I have nothing but my name”. Så vad ska han då göra post-Pop, när alla de där kollegorna som till skillnad från Iggy Pop faktiskt lugnade ner sig när de började bli äldre ändå obönhörligt har kilat vidare? I vemodiga Chocolate Drops resonerar han om hur man hanterar att bli allt ensammare, att tappa sin uttrycksförmåga, att hamna i den negativa utvecklingsspiralen, och till slut fräser han ifrån. Nej, gräv inte ner dig, be inga böner. ”Let it go”.
Att Iggy Pop valde att slå sig ihop med Josh Homme och Queens of the Stone Age för sitt sammanfattande avskedsalbum var ett genidrag. För hur frestande det än måste ha tett sig för Homme att göra ett QOTSA-album med Iggy som gästsångare lyckas bandet begränsa sig till enstaka stunder av sin specifika vassa ökenboogie. Istället lever de upp till att vara just det grymma och följsamma kompband Iggy alltid förtjänat men bara sällan har haft råd eller skärpa nog att hålla sig med. De låter moderna och har samtidigt järnkoll på de centrala verken i Iggy Pops katalog. Förstasingeln Gardenia är ett av flera spår med suggestivt groove som rentav matchar det bröderna Tony och Hunt Sales brukade kunna förse honom med i slutet av 70-talet, och i en sådan kontext hittar Iggy Pop tillbaka också till den röstmässiga dramatik - ömsom desperat fräsande, ömsom vingligt teatraliskt artikulerat och ömsom djupt auktoritativt - som han förädlade på sina Berlin-album med David Bowie i slutet av 1970-talet. ”Berlin and Christ, champagne on ice” är också åminnelser som dyker upp i German Days, och den svärta som kan vara smärtan efter hans flerfaldiga livräddare David Bowie är påfallande och gripande.
Paraguay heter skivans avslutningsspår, och det är i den sortens behagliga klimat Iggy till slut hittar sin post-Pop-tillvaro. ”Tomales and a bank account are all I need, so count me out”, konstaterar han torrt, och innan han övergår i ett muntert avslutningstrallande slår han fast att ”I have no fear”. Och även om åldern någonstans börjar ta ut sin rätt och några textrader sluddras förbi som av en punchdrunk Rocky Balboa är Iggys avskedsalbum lika uppkäftigt triumfatoriskt som så stora delar av hans musikaliska livsgärning. ”I don’t need you”, fnyser han till oss, och så drar han. Kvar står vi och undrar om rockmusiken i Iggy Pops frånvaro någonsin mer kommer att kunna vara farlig och utmanande.
