Vissa artister förnekar sig aldrig. På ett Chris Isaak-album tardet aldrig många sekunder innan ordet "crying" kvids fram - och på ettMarie Fredriksson-album är det bara som det är när regnet faller ner redanpå fjärde raden. Hennes textsymbolik är oföränderlig som hötorgskonst, medbleka höstar, kalla vintrar, grönt gräs och en mild varm vår.Det märkliga i sammanhanget är att det inte handlar om att hon är rädd attblotta sig. Få svenska kvinnliga artister har lika tydligt använt musikensom terapisoffa, för personliga sorger och kriser. Problemet är att honformulerat sig så vagt och inlindat att endast den mest initierade kretsenförstår vad det är hon sjunger om - och då blir det lätt lyxångestdebatter.Att hon behöver bli mer drastisk som textförfattare är oerhört uppenbart påI en tid som vår, som är färglös intill självutplåning. Hon sjunger om "dentrasiga tid vi lever i", men börjar inte ens vända på skärvorna. Hon vill"berusa sig med kärlek", men sniffar knappt ens på korken.Jag har alltid haft respekt för Marie Fredriksson och hennes starkaintegritet. Men om hon inte gör mer angelägna album än så här så kan hon lika gärna hålla sig till dagboken.
Skivbolag:
Artist:
