I en i dagarna publicerad intervju säger Hurula att han “inte känner sig som någon annan” trots uttjatade jämförelser med både Göteborgssöner och Norrköpingsband.
Hurula är inte som någon annan och han gör musik som ingen annan. Det är främst intensiteten som står till skäl för det. Den är mer mogen den här gången, mer polerad. Men minst lika intensiv. Den är oftast inslagen i lo-fi och oftast förstärkt av skräniga gitarrer som den här gången fått sällskap av fler instrument än sist. Den kännetecknas också av den ocensurerade våg av känslor som Hurula skriker ut i desperation i rader som “Jag vill bara att du ska ha lika jävla ont som jag”.
Hurula må visa upp en mer vuxen sida med Vapen till dom hopplösa, men hans råa frustration kommer aldrig att åldras.
