Hours

David Bowies styrka blir ibland också hans svaghet. Hans nervösa rastlöshet och ständiga strävan efter förändring - [I]Ch-Ch-Changes[/I] - leder till att han ofta tröttnar på idéer innan han ens slutfört dem. På den bitvis lysande [I]Earthling[/I] var Bowie den första som visade att det faktiskt går att kombinera tidig jungle + modern punk (= samma energiflöde) och dessutom fånga det inom ramen för en traditionell popsångsstruktur. Hur bra skulle inte [I]Earthling 2.0[/I] kunna bli? Men det får vi nu aldrig veta. Bowie har redan tröttnat och i stället gjort en märkligt traditionell skiva med meditativa ballader som musikaliskt närmast för tankarna till [I]Hunky Dory[/I]. Den som vill att Bowie ska upprepa det han gjort tidigare kommer att jubla - [I]Seven[/I] är en sublim ballad som ekar [I]Rock'n'Roll Suicide[/I] - men vi som tror att Bowie fortfarande har framtiden för sig betraktar det här som ett mellanalbum.