Aldrig har Björk låtit så avskalad som här. I en intervju förnågra månader sedan berättade Björk om inspelningen av Homogenic."När jag spelade in Debut kände jag mig som ett barn i en leksaksaffär. Kanjag få allt? Coolt! 900 leksaker att leka med. Men den riktiga utmaningenär att bara ha en enda leksak och ändå lyckas undvika att ha tråkigt".På Homogenic tillåter hon sig i alla fall tre leksaker. Sin egen röst,Eumir Deodatos stråkar och Mark Bells beats.Albumet är nästan uteslutande ubbyggt av dessa tre element, och ofta visarde sig vara allt som behövs för att skapa undebar musik.
Om det är något urBjörks tidigare produktion som speglat av sig här, är det låten Hyperballadfrån hennes förra skiva Post. Homogenic är egentligen inget annat än tionya hyperballader. Tempot är nästan konsekvent lågt, men under ytan nosarhela tiden distorserade, neurotiska technorytmer. Musiken är så lågmäld attden blir öronbedövande. Genomgående vilar något dramatiskt, filmiskt överlåtarna, och kanske i ännu högre grad över texterna. När Björk ropar "Stateof emergency, is where I want to be" i Joga, känns det som om hon svävarned från en brinnande skyskrapa.Annars handlar det väldigt mycket om kärlek. Om frustration över omognafegisar som inte klarar av ett förhållande (den briljanta 5 Years) eller omhelgonförklaring av den man älskar (skivans vackraste ögonblick, All NeonLike).
Man tycker sig ständigt känna igen musiken - från filmer man såg när manvar liten, från någon märklig efterfest någon förfluten, förtrollad sommar- men det är inte musiken man minns, utan känslorna. Homogenic är denförsta skiva där Björk låter som sig själv och det är första gången jagspenderat 43 minuter med hennes röst utan att känna mig det minstairriterad.Skivbolag:
Artist:
