Om Aldous Snow från filmerna Get Him to the Greek och Forgetting Sarah Marshall fanns i vår värld skulle han fronta HMLTD. Bandet är ett excentriskt gäng på fem brittiska män som gör elektronisk rockmusik. Det är en kreativ explosion som tyvärr landar platt. Musiken är obegriplig. Texterna är rätt platta och saknar någon vidare handling som skapar en röd tråd och för berättelsen framåt. Skulle HMLTD vara mina kompisar skulle jag inte ha hjärta att säga att musiken är dålig utan kanske säga “...den är speciell”. Fast allt är inte dåligt, Satan, Luella and I är rätt bra ändå och räddar HMLTD från att få dödsstöten (döskallen).
Jag känner att det inte riktigt går att skriva om HMLTD utan att nämna deras looks. Jag kan verkligen uppskatta män i flamboyant utstyrsel, pastellfärger i rufsigt hår och teatraliskt smink, men det är något med HMLTD som inte känns genuint. Det är dock inte bara min magkänsla, i min research fann jag att bandet har kritiserats hårt för att vara heterosexuella män som approprierar queer-estetik. Bandet själva hävdar att det är ett kreativt uttryck och att inspirationen kommer från David Bowie och new romantic-rörelsen. Från de bilder jag sett skulle jag säga att HMLTD approprierar mer än bara queer-kultur, det finns problematiska outfits som anspelar på nordamerikas ursprungsbefolkning och asiatiska traditioner.
