Nyheten att Broder Daniel-sångarens soloalbum äntligen var nära slog ner som en bomb i våras. Den 5 maj släpps slutligen Wolf's Heart, och Patrik Forshage fick en exklusiv pratstund med Henrik Berggren.
– Du, jag måste vila mig lite nu.
Henrik Berggren reser sig ur sin fåtölj, men även om avbrottet i vårt samtal kommer abrupt är jag förvarnad. Orsaken till att vi ses på ett hotellrum trots att vi befinner oss i Henrik Berggrens hemstad är just att han ska få chansen att lägga sig ned en stund då tröttheten slår till.
Efter en halvtimme knackar jag försiktigt på dörren igen och när Henrik öppnar ser han piggare ut. Trots att vi redan hunnit samtala i en och en halv timme återstår mycket att resonera om när landets mest saknade artist efter nio år äntligen återvänder till offentligheten. Men det är en bräcklig återkomst. Henrik Berggrens sätt att prata långsamt och eftertänksamt, lite likt hur Freddie Wadling lät på senare år, skulle kunna vara en följd av hans sjukdom.
– Jag ligger ned nästan hela dagarna. Om jag gör någon aktivitet, vilken som helst, blir jag dålig efter en stund. Då måste jag lägga mig ned och inte nödvändigtvis sova, men stänga ögonen. Det är ett fängelse, otroligt begränsande. Det är inte ett helt liv.
Henrik har fått diagnosen kroniskt trötthetssyndrom.
– Först försökte jag få mig själv sjukskriven, men det var ett heltidsjobb. Enda sättet jag skulle kunnat lyckas med det var att först bli frisk. Men så bestämde jag mig för att jag måste försöka göra skivan ändå.
En av låtarna på hans kommande album Wolf’s Heart handlar om sjukdomen. I I Need Protection jämför Henrik Berggren sitt tillstånd med att utsättas för napalm.
– Den är lite lik modernistisk poesi, som jag hatar egentligen. Men i det här fallet gick det inte att förklara på något annat sätt. Det är väldigt djärva metaforer, den bästa är kanske ”feel the hug of nothing”. Den låter kanske trivial till att börja med, en oxymoron, men om man känt något liknande vet man att intigheten kan gripa om en så att det känns just så.
Henrik ruskar av sig frågan om vilken sorts reaktioner en sådan låt genererar.
– Det är väl ingen som lyssnar på det sättet. De lyssnar på soundet, som också är väldigt coolt. Grejen med den här sjukdomen är att man måste prioritera vad som är viktigt i livet. Hittills har jag inte prioriterat det sociala någonting. Jag är ensam hela tiden, inte för att jag inte vill vara social, men det är en av de grejer som gör mig tröttast allra fortast.
Men folk måste vara oroliga för dig? Vad säger dina nära?
– Många tycker väl att… de säger det inte, men… ”han har alltid haft sina egenheter, sina problem, psykiska grejer och så där, det här är ingen skillnad”. Men jag träffar dem ju inte, så jag vet inte vad de tycker.
Vad säger din mamma?
– Hon får väl några idéer ibland, ”nu får vi ta tag i det här och se om det går att göra någonting”. Men det är jobbigt att lägga ner tid på att söka upp annan sjukvård, eller att hoppas. Det är enklare att bara ge upp. Sannolikheten att jag skulle hitta något som kan hjälpa mig är så minimal så det är inte värt att lägga ned tid på.
Hur har det fungerat att spela in en skiva under sådana förutsättningar?
– I studion fick jag ta pauser och gå och lägga mig hela tiden. Emellanåt var det jävligt jobbigt, när bas och trummor skulle läggas och det var ljud överallt. När gitarrerna skulle spelas in var det inga problem.
Henrik reser sig upp och hämtar vatten och nötter.
– Och så får jag nog ta lite medicin, suckar han och rotar i innerfickan på rocken han slängt på hotellrummets säng.
– Jag får amfetamin utskrivet nu. Vilket ju är lite lustigt, att staten helt plötsligt subventionerar droger till mig, fnissar han och sväljer två tabletter.
– Jag har märkt att om jag dricker alkohol mår jag bättre. Jag blir inte lika fort trött då, av någon anledning. Men jag har inte druckit något alls på ett och ett halvt år nu. Det är inte att jag har bestämt mig för det, snarare det motsatta, att jag ska dricka för att se hur bra alkohol funkar för mig. Men det blir aldrig av. Det är otroligt med tanke på hur det var förr i tiden, då blev det aldrig av att någon var nykter.
Henrik har haft det så här i fyra år sedan sjukdomen slog till, plötsligt och med full kraft.
– De första månaderna var det lite sämre, men det kan vara att jag har lärt mig att anpassa mig. Jag försökte väl leva normalt varje dag, ”Äh, om jag inte bryr mig om det så mycket så känner jag inte av det, det är väl mest i mitt huvud”. Så höll jag på under kanske några månader, men det fungerade ju inte alls, skrattar Henrik uppgivet.
– Sedan fick det ytterligare allvar när jag förstod att det inte skulle bli bättre. Då blev det som en sorgeperiod i ett halvår, ungefär som när man sörjer sin egen död. Och sedan känner jag att man får försöka göra det bästa av vad man har.
Hela tiden återkommer Henrik Berggren till en beskrivning av sitt tillstånd som halvt död.
– Så är det ju. Jag har den känslan att halva jag har gått över till andra sidan. Jag är inte här helt, och jag kan inte riktigt bry mig om något heller. Det är en konstig spöktillvaro. Den största delen av mitt gamla liv är borta, det mesta jag brukade göra har jag fått lägga ned.
Ser du att det finns någon återvändo?
– Nej, det tror jag inte. Att hoppas på något annat är jobbigt, så det bästa är att man ger upp. Det låter jävligt hårt, men…
Det ska inte blandas ihop med dödslängtan, slår han fast.
– Det liv jag har är bättre än inget liv, så är det. Men samtidigt är jag ju inte speciellt rädd för att dö, för den livskvalitet jag har är så pass låg. Men jag ska inte säga så, för när man ställs inför det vet jag inte. Jag skulle kanske vara lika rädd som alla andra.
Henriks Berggrens första album i eget namn har varit på tapeten ända sedan han annonserade den nyskrivna låten Hold On To Your Dreams vid Broder Daniels avskedskonsert på Way Out West 2008. I Klas Ekmans bok When We Were Winning från året därpå talar Henrik Berggren om albumet, om sitt behov av att få slå ur underläge och att bevisa något med ett första eget album.
– Jag känner inte att jag har något att bevisa längre. Eller jo, en grej har jag att bevisa, och det är att jag kan skriva och skapa mig själv också i den här åldern utan att det känns konstlat eller ovärdigt.
När Wolf’s Heart nu till slut kommer är han inte längre i det underläge som Henrik Berggren för åtta år sedan beskrev att han trivdes i. I sin frånvaro har han blivit en saknad och efterlängtad ikon.
– Förr trivdes jag bäst i underläge av gammal vana, men nu har jag trätt in i legendstatus. Om någon säger positiva saker så suger jag i mig bara.
Det har hänt mer än bara det. Låten Parties kan närmast beskrivas som varietémusik, och även om textrader som ”Sobriety is such a bore” och ”I’m going to hell, but I do it well” är drastiska har de samtidigt glimten i ögat.
– Det är humor i den, det har jag aldrig gjort förut. Det är helt utanför vad någon skulle förvänta sig av mig. Men jag tycker att jag får ihop det.
Tycker du om att utmana föreställningarna om dig själv?
– Det är aldrig något mål, men om det dyker upp så välkomnar jag det. Men det måste isåfall vara på ett sådant sätt att det känns självklart när man hör det.
Även skivans avslutande What Could Have So Hurt A Heart bryter av mot de flestas föreställningar om Henrik Berggren.
– Jag tycker att den låter som någon sorts musikallåt. Och texten, det är så otroligt olikt mig att skriva så. Det ger mig en extra njutning.
Men det mesta på skivan har en avsevärt mörkare ton. Vargen vars hjärta givit namn till skivan ”knows one reply: turn it on itself”. Och Henrik Berggren låter ”the wolf feed”.
– Att vargen bara vet ett svar, det är ju att den är negativ till allt. Och att den vänder sig in mot sig själv är att den inte för någon dialog med omvärlden och sluter sig och odlar sitt eget hat.
Och vargen är du.
– Det är jag. Jag har väl varit så under större delen av mitt liv. En slags bitterhet är det, sårad stolthet, sårad kärlek, det är det det handlar om.
Har du levt med vargmetaforen under längre tid?
– Den är åtminstone så gammal som låten, och låten är flera år gammal. Men jag har nog letat efter en symbol för den där bitterheten.
Finns det en terapeutisk funktion i att sjunga om vargen?
– Jag har ofta inbillat mig att om man skriver om något så har det en avvärjande effekt. Ofta skriver jag om framtiden, att den ser mörk ut, och så tänker jag att då kan det inte göra lika ont sedan när det blir så som jag skrev.
Inför vårt möte har Henrik skissat på ett pressutskick, som jag fått ta del av i ofärdigt skick. Där skriver han om sin barndom, om den otrygghet och avund han kände redan då. Mot kamrater som han uppfattade hade ”normala” familjer, som inte skrek åt varandra hela tiden.
– Allt det där hatet, det kommer ju inte av sig själv. Det har hänt något med mig som har lett till det. För man hatar ju för att skydda sig själv.
I Klas Ekmans Broder Daniel-bok berättar Håkan Hellström om när han lärde känna Henrik Berggren i rökrutan på Samskolan i åttan. Han säger att hans första intryck var att Henrik Berggren hatade alla, särskilt snobbiga människor. Henrik nickar åt berättelsen och sitter sedan tyst länge innan han fortsätter beskriva sin varg.
– Det är svårt när man går igenom vad som driver en, när man kommer fram till sådant som man kanske inte så gärna vill veta om sig själv. Men hat är bara en mänsklig känsla som alla andra, och när man har erkänt det för sig själv kan man hantera det bättre.
Tar det sig andra uttryck nu, än genom de droger du använde förr?
– Ja. Mer konstruktiva. Jag följer mitt intresse, läser vad jag vill, gör vad jag vill. Genom min sjukdom lever jag i min egen värld, utan så mycket kontakt med omvärlden alls. Som att jag totalt klippt av alla band till världen. Det är lite skönt att göra, att bara flyta iväg.
Mitt i hans egen kamp att befria sig från negativa känslor och mitt i sin sjukdomssituation håller Henrik Berggren fast vid en bakdörr att fly igenom, möjligheten att bli vargen igen. Han avslutar sin presstext med orden ”Om inte. Vargen är redo för totalt krig, för alltid. För mycket blod har spillts för att sluta i en kompromiss.”
– Så är det. Jag känner av den, precis som vanligt. Det är hårda ord, men så är det faktiskt. Allt det där är ju ett försvar.
”Sentio non frangor", skriver han. ”Jag kommer inte att knäckas”.
– Det är mitt motto. Att kunna känna och vara känslig, men inte vara svag. Det är inte något jag levt upp till direkt, jag har varit känslig och svag.
Bland de egna vägar Henrik Berggren tagit under åren sedan Broder Daniel är studier en som varit särskilt viktig.
– Jag ägnar mig mest åt läsning, så är det, det är det mina dagar går ut på. Men jag pluggar ingenting just nu. Jag har varit inskriven på universitetet i över tjugo år, humaniora, även om det vissa år varit just enbart inskriven. När man har samlat på sig mycket blir man ganska självgående i den där världen, så jag kan följa mina egna vägar.
Just nu innebär det inte att ta universitetspoäng.
– Varför skulle jag det?
Henrik beskriver sig själv som en långsam läsare.
– Vanligtvis läser jag väldigt långsamt, och märker varje ord. Jag är väl poesiläsare mer än romanläsare. Jag tycker att det är något fult med romaner, för att de imiterar något. Den bästa romanen är den som imiterar något nära - det är en sådan löjlig lek.
Bland favoritförfattarna finns till exempel Tacitus, som Henrik läser på latin.
– Han är en konstnär.
Henrik Berggren vill inte direkt tillstå att han behärskar latin, ”det vore djärvt”, men han läser på språket även om han beskriver det som ”rostigt”.
– Jag läser de franska författarna på franska, och de grekiska på grekiska. Fast jag är rostig på alla språken, utom på franska.
20 års läsande har påverkat Henriks textförfattande.
– Jag vill inte lyfta fram min bildning, eller vad man ska kalla det, i texterna. Men om man läser texterna på skivan kan man nog ändå se det. Att skriva texter och poesi – det finns väldigt många instrument när man skriver texter och poesi, och att känna till dem och kunna hantera dem är väldigt bra. Om man känner sig hemma i poesin får man ett annat självförtroende. Men kontentan är ändå att man bryr sig mer om form och om retoriska figurer. Tanken är inte att man ska lägga märke till dem, utan bara tycka att det är väldigt övertygande och vackert.
Det är något helt annat än Henriks tidigaste Broder Daniel-texter.
– Jag var ju så emot allting sådant. Det var nog för att jag tyckte att så många som använde ett kryptiskt språk med liknelser och metaforer gjorde det för att dölja att de inte hade någonting att säga. Jag tyckte så illa om att få den känslan, att det inte fanns någon själ där bakom.
Musikaliskt har Run Andy Run alla delar som gör att man associerar till den ultimata popmusiken, men textmässigt är Henriks text till sin gamla vän Anders Göthberg efter hans självmord djupaste allvar.
– Det fanns inget sätt att närma sig det ämnet än med en lätt melodi, det passade så väl ihop.
Hade du försökt närma dig samma ämne på andra sätt?
– Jag tror det. Jag tyckte att Anders var tvungen att avhandlas, liksom.
Det här är första gången Henrik gör en skiva utan Anders Göthberg.
– Jag saknade honom väldigt mycket i början. Han var en sådan person som man alltid bollar med, och nu kunde jag inte fråga vad han tyckte om olika saker jag hade gjort. Det var asjobbigt. Men han sa ju alltid att allt jag gjorde var dåligt, i och för sig. Då fick jag ändra för att försöka övertyga honom, men hans svar blev aldrig att det blev bra. Han var en väldigt hård kritiker. Men sedan, när man kom med nya saker, så kunde han säga att ”nej, du ska göra som du gjorde förut”.
Henrik beskriver det som att tiden tappat sitt grepp om Anders, att Anders är för evigt ung.
– Jag har hört flera som börjar gråta när de lyssnar på låten. Det är ganska tydligt i texten vad som har hänt, så det kanske inte bara är de som känner till hela historien som känner något.
Bland musikerna som spelar på låten finns både Theodor Jensen och Lars Malmros från Broder Daniel.
– De kände nog också att det ankom på mig att skriva om Anders. Theo kanske tyckte att det var lite mycket bitterhet i den. Men det är nästan där kärleken är tydligast, tycker jag, då är jag inne i honom.
Är det den enda låten på skivan som inte handlar om dig?
– Alla andra handlar om mig. Jag tycker att till och med den handlar ganska mycket om mig. Jag sjunger det där att ”du hade rätt om mig, Anders”. Han sa att jag hade isolerat mig för mycket, att jag hade gett upp på allt och ruttnade bort.
Henrik och Anders var inte så nära varandra precis på slutet.
– Vi hade ju kommit ihop oss lite. Inte så att vi var ovänner, men han sa hela tiden om mig att jag var isolerad. Han bodde i Stockholm och jag i Göteborg, och han ringde bara när han var full.
Och du ringde honom?
– Nä, jag tror inte jag ringde honom. För om han inte var full så gick han inte att prata med, och om han var full gick han inte heller att prata med. Så när ska man ringa, liksom?
Än har inte Henrik landat i förlusten.
– Det går aldrig att vänja sig vid, Det känns alltid helt fel. De två sista raderna, som man inte ens hör, är ”now reality won’t heal, because you’ve made the world unreal”. Istället för att acceptera någonting så har världen blivit lite mer overklig. Det var inte så det skulle bli, det var inte så Guds plan såg ut.
Men nu finns det ändå en nutid, och efter Wolf’s Heart kanske också en framtid.
– Jag hade ju tänkt att jag inte skulle göra något mer efter den här skivan. Men till min förvåning har jag skrivit en massa de senaste månaderna. Text kommer så otroligt enkelt för mig nu. Men jag tror inte att jag kan överträffa den här skivan.
I musiken Henrik skriver nu finns inte vargen kvar, på gott och ont.
– Det är en mycket mer blodfattig värld. Den har en mycket mer resignerad känsla över sig.
Wolf’s Heart (Woah Dad!) släpps den 5 maj, och under sommaren kommer Henrik Berggren att göra en kortare turné på festivaler och nöjesfält uppbackad av musiker från flera av Göteborgs allra bästa band.
Glöm inte att följa Nöjesguiden på Facebook.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2017.
