Både de mest utstuderat kommersiella artisterna och de mest renläriga subkulturhjältarna har ett gemensamt problem: Hur få med sig publiken i sin musikaliska utveckling? Den bokstavstrogna indiepubliken är knappast generös mot favoriter som blir mer allmäntillgängliga, så David & The Citizens och Hell on Wheels, två av landets mest aktade indieband, har haft anledning att grubbla över frågan när det är dags att följa upp sina i begränsade kretsar hyllade debutskivor.
Den som blev oroad över titeln på David & The Citizens EP från i våras kan andas ut, David Fridlund tar inte sina medborgare i någon New Direction utan fortsätter i samma trygga spår som tidigare. Mångordig och smart indiepop, precis som den låtit i mer än 20 år. Bara lite tafflig ska och ett misslyckat soulförsök att följa Moneybrother till himlen slirar betänkligt, men oftast vågar David & The Citizens slappna av, lägga bort sin tidigare klämkäckhet och lita på sitt låtmaterial. Det klär dem riktigt bra.
Då löper Hell on Wheels större risk att bli sedda som svikare, trots solidaritetsinitiativ som äggkastning mot indiescenens avfällingar. Visst finns här exempel på samma sorts halsbrytande vändningar som på debuten, för att inte tala om den typen av långa tungvrickande låttitlar pandor över hela världen odlat sedan The Smiths dagar, men ändå har det skett stora förändringar hos Hell on Wheels. Och det är förändringar som inte kommer att ses med blida ögon - de har nämligen slutat spela pop.
"Det låter rock, men det är pop", försöker de övertyga sin publik, men det är inte sant. Hell on Wheels är idag inget annat än rock. Utan att det känns påklistrat har Hell on Wheels hackat sig in på NY-'78-sidan, och laddat ner en hel del nervöst och hårt studsande godbitar. Det är ont om refränger men desto mer skrik, taktbyten och distorsion, och Richard Lindgren befäster sin plats som en av Sveriges mest personliga - för att inte säga en av Sveriges bästa - sångare och gitarrister.
Den spattiga dansrocken i It's Wrong Being a Boy har vi redan hunnit lära känna på singel, och om det gick att ana tidiga Talking Heads där är det ännu tydligare på Halos Are Holes, Made of Space[, som ger oss svaret på hur det låtit om David Byrne och Tina Waymouth slagit sina påsar ihop med Television på CBGB'S 1978. Först i avslutande At the Mill får vi rak refrängpop, mest liksom för att visa att de hade klarat det också om de hade velat.
Medan David & The Citizens kan fortsätta vila tryggt i Emmabodapublikens famn har Hell on Wheels klättrat ut på en tunn gren. Visserligen kan den gå av, inte ens omslagscollagets Fritz Corner-etikett garanterar dem fortsatt status i de renläriga indiekretsarna, men å andra sidan finns det en hel skog av spännande träd på andra sidan indieträdgårdens staket. Det är dit Hell on Wheels är på väg.
