Jag kommer inte runt Hans Appelqvists sällsynta manusrevideringar. Med saxen ibland yxigt, ibland perfektionistiskt genom film, dialog, akustiska instrument och programmeringar pusslade han ihop en förvånansvärt lättillgänglig romantik på debutskivan [I]Tonefilm[/I] härom året.
Den här gången börjar det med skolavslutning och två åttaåringar delar med sig av en sång dagen till ära, samt några inblickar i vuxenlivet, då man ju får vara uppe hur länge man vill och skälla på sina barn.
Man möter ganska speciella reaktioner när man spelar Att möta verkligheten för folk. Vissa blir nästan provocerade. Kanske av att de tre styckena, som utspelar sig mot en dov och ihålig pianokuliss, jämte en ensam mandolin eller en vinande flöjt, lyckas vara lika obesvärat humoristiska som de är melankoliska. Men Appelqvists verkliga storhet ligger i att han dikterar sammanhanget. För oavsett hur lite han lägger till i bearbetning eller instrumentväg så råder det aldrig någon tvekan om vem som är regissören. Och trots att de här berättelserna utspelar sig på svenska, tyska, kinesiska och engelska, så har de något så uppenbart [I]Att angöra en brygga[/I]-ursvenskt i sitt anslag, som blir väldigt unikt, ganska viktigt och redan nu imponerande signifikant för honom.
Skivbolag:
Artist:
