Fem till tio självutnämnda “coola songwriters” sitter i Universals studio och skriver låtar. Robyn, Olivia Rodrigo och Viktor Leksell går på repeat. De high-fivear varandra efter varje melodi de stulit och munnarna vattnas över pengarna de kommer dra in. Kanske gick det till så under skapandet av Hanna Ferms nya EP.
Det är synd bara att den endast innehåller nödrim och plattityder. Nä, det där var alldeles för hårt. EP:n innehåller faktiskt en bra ballad (Ingen Aning Var Jag Landar) och en bra poplåt (Håller in håller ut). Här lyckas EP:n med vad den försöker: vemodigt, men vackert och pampigt, skildrande av att vara ung. Jag köper det.
Men det är inte låtarna i sig som är problemet. Det är kommersen. Visserligen också produktionen, ljudbilderna, autotunen, bristen på koncist sound, de söndersprängda refrängerna och de klyschiga textraderna. Men mest kommersen.
För EP:n innehåller inte ett enda unikt signum för just Hanna Ferm - jag hör bara Veronica Maggio, Viktor Leksell, Miriam Bryant och så vidare. Varje låt är en kopia av en annan låt, där de stulit så mycket de kan utan att det blir olagligt. Den enda unika aspekten av den här skivan är flug-synten på Flyg fula fluga flyg. Det räcker tyvärr inte för mig.
