The Guillemots är som en tvååring på väg till dagis. Målet är utstakat, men vägen erbjuder tusentals oemotståndliga distraktioner och omvägsmöjligheter. Riktigt maffig episk arena-indie - subtilitet finns inte i deras vokabulär - får gärna sticka iväg i falsettpartier, altsaxofon-honkande, hitrefränger och varför inte orientaliska stråkar.
Stillsamma ballader måste självklart avbrytas med skutt och elektroniska rytmutbrott. Ska det vara in-your-face-r'n'b med Prince-funkig hitkänsla, och det ska det den här gången, så kan den gömma hur många upphittade ljudeffekter som helst. Visst kan det vara påfrestande om man är stressad och pressad, men den som har tid att följa tvååringens eller The Guillemots upptäcktsfärder har ett äventyr framför sig.
