De enkla låtarna med lätta rim och melodier som obehindrat tar sig fram är verkligen ofta de bästa.
Inga dubbelbottnade eller konstiga budskap. Det räcker att sjunga "Ge mig en till kopp kaffe innan jag går" så förstår man allt. Countryrockarna Grand Drive verkar väl medvetna om det.
Att sångaren Danny Wilson är helt tokig i Gram Parsons (åh, [I]Wild Horses[/I]), Dion (åh, [I]Let's Stay Together[/I]) och John Phillips (åh, [I]She's Just 14[/I]), står klart redan efter att hört andra spåret, singeln [I]Maybe I'm A Winner[/I]. Han är trevligt nasal, vill vara Dylan och krämar på med fin patina när han rimmar "rain" på "ball and chain" medan kören är som man säger, nästan där. Jag tror att han sjunger "Maybe I'm a winner playing a losing game" och i så fall: oj vad rufsigt, gubbigt och simpelt vackert det är.
De är onekligen charmiga trubadurer i [I]Lady of Mine[/I] och sorgligt bedjande i [I]Santa Rita[/I]. Elorgel alltså. Jag är tveksam till om man kan säga att ett band som slitit sen 1997 har potential. Men jag gör det ändå. De vore bättre än vad de redan är om de vågade närma sig halvtaskiga 80-tals ekon och bombastiska, förbjudna trummor. Vara lite mer.adult contemporary helt enkelt.
Skivbolag:
Artist:
