Gorillaz - The Now Now

Patrik Forshage 00:00 2 Jul 2018

Själva idén med Gorillaz har ju alltid varit att ge fritt spelrum för Damon Albarn att frottera sig med alla sina hjältar ur musikhistorien, och skapa expressionistisk och dansant musik med extra allt utom krav på allvar. Men han den här gången ändrar på reglerna och gör ett återhållet album nästan helt utan gästande legender och istället med allvarsamma reflektioner som är lika personligt introspektiva som samtidskommenterade.

Å ena sidan är det en klok kursändring, med tanke på förra årets allstarövning Humanz blev en ganska anonym historia trots alla sina namnkunniga gäster. Här får Humility en snygg groove med George Bensons flyhänta gitarr, och Hollywood med house-veteranen Jamie Principle har en fet g-funksynth som får Snoop Dogg att trivas. Sedan finns här inga fler gästspel.

Å andra sidan försvinner det uppenbara syftet med just Gorillaz-konceptet när Damon Albarn skapar ett i praktiken soloalbum, tillkommit på turné, vilket avspeglar sig i låttitlar som Kansas, Idaho och Lake Zurich. Med både dystra och ibland kamplystna formuleringar i ett hårdnande världsläge där globaliseringsprocesser kolliderar med räddhågsna gränsdragare och isolationister är det relativt tillbakahållet, och mer kontrollerat sammanhållen i sin rytmiska pop än något tidigare Gorillaz-album. På köpet blir Damon Albarns musik mer subtil, som i elegant svepande Souk Eyes med en gammal Sly Stone-trummaskin parat med snygga discostråkar, Det klär Damon Albarn.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.