Själva idén med Gorillaz har ju alltid varit att ge fritt spelrum för Damon Albarn att frottera sig med alla sina hjältar ur musikhistorien, och skapa expressionistisk och dansant musik med extra allt utom krav på allvar. Men han den här gången ändrar på reglerna och gör ett återhållet album nästan helt utan gästande legender och istället med allvarsamma reflektioner som är lika personligt introspektiva som samtidskommenterade.
Å ena sidan är det en klok kursändring, med tanke på förra årets allstarövning Humanz blev en ganska anonym historia trots alla sina namnkunniga gäster. Här får Humility en snygg groove med George Bensons flyhänta gitarr, och Hollywood med house-veteranen Jamie Principle har en fet g-funksynth som får Snoop Dogg att trivas. Sedan finns här inga fler gästspel.
Å andra sidan försvinner det uppenbara syftet med just Gorillaz-konceptet när Damon Albarn skapar ett i praktiken soloalbum, tillkommit på turné, vilket avspeglar sig i låttitlar som Kansas, Idaho och Lake Zurich. Med både dystra och ibland kamplystna formuleringar i ett hårdnande världsläge där globaliseringsprocesser kolliderar med räddhågsna gränsdragare och isolationister är det relativt tillbakahållet, och mer kontrollerat sammanhållen i sin rytmiska pop än något tidigare Gorillaz-album. På köpet blir Damon Albarns musik mer subtil, som i elegant svepande Souk Eyes med en gammal Sly Stone-trummaskin parat med snygga discostråkar, Det klär Damon Albarn.
