Requiem är ett bevis på mycket. På innovativitet, på att motsatta genrer kan gå hand i hand och på att det klyschiga talesättet “musik för människor närmare” stämmer. För Goats sammanflätning mellan folk och psych får mig att känna mig allsmäktig, men även ödmjuk över att få vara en del av något stort.
Fusionrockarna behöver inte ens sången för att vara inbjudande, trots att de gastande rösterna är något alldeles extra. Låtar som Temple Rhythms och Goatband är perfekta skildringar på vad Goat faktiskt är, en rytmisk explosion. Trots en komplex och nästan ostädad ljudbild innehållande panflöjt, piano, trummor, gitarrer och marimba, bland annat, så har jag aldrig känt mig så till freds som när de psykadeliska gitarrerna i avslutningsspåret Ubuntu tonas ut.
