Jag gillar att Gnucci är så sur. Att hon rappsjunger sarkastiskt om utseendehets och normer kontra självsäkerhet och trots, om patriarkatet och om systerskapet. Jag gillar även titlar som Xs & Ohs, som låter ungefär som ett dimmigt ”bitches and hoes” om man lyssnar slarvigt, som ett slags kommentar till många av texterna inom genrerna där hon härjar.
Just hennes texter är coola och förnuftiga, samtidigt som hon inte kompromissat med snygga rim. Musikaliskt lånar hon bailefunken från MIA:s Bucky Done Gun och varvar den med slö hiphop, r'n'b och reggaeton, samt något som påminner om snabb house, särskilt i titelspåret. Fuck What They Want, We Are What They Need är både kärv och kaxig med en tjusigt futuristisk produktion, medan Gnucci – Ultimate Syndrome är mer gullig kattunge, fast med viss mängd riv.
Vi kommer garanterat att få höra dessa låtar på många klubbar under sommaren.
