”Vet du vad egentligen jag vill”, undrar Per Gessle, men hans artisteri har knappast ett djup som berättigar frågan. Per Gessle vill skapa den perfekta popsången och den perfekta popskivan, helt enkelt, och han är på god väg. När det gäller harmonier och arrangemang, när det gäller låtlängder runt två minuter och en framgångsriks skivas balans av upptempo, ballader, hits och transportsträckor, och inte minst när det gäller att övertygande sjunga pop är han onekligen en händig man. Hans pop har förädlats ur i tur och ordning Paul McCartney, ? & The Mysterians (hör bara Pratar med min müsli), Tages/Blond, amerikansk tuggummipop och utan att vi förhäver oss till och med The Kinks, och lever ledigt upp till jämförelser med allihop.
Så varför jämförs han ständigt med talanglösa klåpare och sommarhit-outlets som Ledin? Delvis beror det på att vi musikkritiker är väldigt snabba att avfärda allt som är folkhemsbrett och topplistetillvänt, av gammal vana, av slarv och av övertygelse. Men delvis beror det på att Per Gessle inte riktigt har koll på sina begränsningar. Hur händig han än är har han fortfarande efter 30 år som en av landets mest framgångsrika musiker aldrig fått kläm på det där med poplyrik. ”Jag skulle vilja tänka en underbar tanke idag”, sjunger han, och man kan ana förlängningen ”…och använda den för att få ihop en vettig låttext”. Men någon sådan tanke får han sällan, och såväl självklara ärkehits som Hannas kärlekspil, Våldsamt stillsam och allra mest Fru Nordin som hitballader (Om du kommer ihåg) och skramlig rock i Trött sunkas ner av plattityder, klichéer och nödrim. När Per Gessle till slut accepterar sin händighets begränsningar och hyr in en verklig Hal David-hantverkare kommer hans byggnadsverk inte längre att uppfattas som gulliga sommartorp. Då kan vi äntligen få hylla honom som det poparkitekturgeni han är.
Skivbolag:
Artist:
