Räkna med att professor Gessle utan betänketid kan räkna upp samtliga
listplaceringar för låtar med visslingssolo före hans egen [I]Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)[/I]. Hans gedigna hitkompetens, såväl teoretisk som praktisk, må ha lett till ekonomiskt oberoende, men med få undantag har den också lett till alltför utstuderat hitmakeri och alltför utslätade kommersiella kompromisser.
På sina sporadiska svenskspråkiga soloskivor har han däremot vågat släppa på både kommersiella ambitioner och listperfektionism, och nya [I]Mazarin[/I] följer det mönstret. Per Gessle slappnar av, släpper igenom ett par missar och några stölder så uppenbara att han känner sig tvungen att erkänna dem i sitt promotionmaterial. När Per Gessle stjäl av George Harrison, något som sker ganska frekvent, låter det både personligt och modernt, men när han lånar från Blondie i [I]Spegelboll[/I] blir resultatet förstås mycket ofräsch
80-talsrockdisco.
Framför allt präglas [I]Mazarin[/I] av popglädje. [I]Vilket håll du än går[/I] och [I]Om du bara vill[/I] är njutningsfulla, kärleksfulla och omedelbara popbagateller, och [I]Födelsedag[/I] är den perfekta powerpop som Per Gessle alltid talar om, men alltför sällan visar prov på.
Texterna är fortfarande inte Per Gessles starkaste sida. Istället för ett personligt tilltal och ett poetiskt djup hänfaller Per Gessle alldeles för ofta åt plattityder och Tomas Ledin-floskler, till och med när han besjunger Halmstad i [I]På promenad genom stan[/I]. Men sånt har ingen betydelse i en transistor på stranden.
Skivbolag:
Artist:
