Ett halvår efter sitt senaste stundtals fantastiska album kapitulerar hon fullständigt inför detta faktum och ger ut ett coveralbum fyllt av avskalad bluesnoir. Med ett låtval som blandar standards med obskyrt och någon gång rent bisarrt – George Gerswin intill Gun Club intill Buddy Holly intill – eh – Bei Mir Bist Du Schön – blir parallellerna till hennes förebild omöjliga att undvika, och då återstår bara tre konstateranden. Det första är att lekfullheten i albumtitelns Lemonheads-blinkning går igen igenom hela skivan. Det andra är att inte ens Sonic Youth kunde ta Mudhoneys Touch Me I’m Sick till sådana höjder som Gemma Ray. Det tredje konstaterandet, slutligen, och det viktigaste, är att PJ Harvey-jämförelserna inte alls faller ut till Gemma Rays nackdel.
