När Stry Terrarie från absolut ingenstans släpper ett andra studioalbum med Garbochock är det på många sätt en sensation. Bandets hittills enda album Ritual från 1980 är en av de mest intensivt brännande album som givits ut i landet, och ett av de fem album som kommit att definiera svensk postpunk (jodå, jag sneglar också åt ert håll TT-Reuter, Cortex, Brända Barn och Dom Dummaste), så ett nyutgiven Garbochock-album är en sensation i sig.
Observera dock nyutgivet, för nyinspelat är det definitivt inte. Uppenbart är det arkivmaterial från för länge sedan, någon gång inte alltför lång tid efter deras debut att döma av hur det låter, även om Stry väljer att vara mycket vag i sitt uppgiftslämnande. ”Har lite svårt att minnas när det är inspelat. Absolut originalsättning. Inspelat på en dag... det är jag säker på... och inga pålägg” - så svarar han när jag frågar efter information om vad vi hör.
Och egentligen har han förstås en poäng i det - fantastisk musik är fantastisk musik oberoende av när och var och hur den är ifrån, och En annan dag är full av fantastisk musik och tar ledigt sin plats intill Ritual. På sätt och vis - och nu kommer jag att svära i postpunkkyrkan - är den till och med bättre.
Låtmaterialet är inte unikt. Sex av skivans åtta låtar är dubblerade från debuten, och även de båda återstående nedärvda Besökarna-låtarna har hörts i Garbochockversioner förut, Chock som bonusspår på CD och Tågbangården av oss fanatiker på fanzinet Dr Kralls samlingskassett Eldbegängelse från 1981. Men på dessa studioouttakes är ljudet klarare och luftigare än på det mesta vi hört av Garbochock sedan tidigare, och det lyfter bandets främsta styrkor.
Ett av Garbochock starkaste signum var till exempel Anna Gustavssons täta orgel, som över det mäktiga muller som är rytmsektionens Jan Karlsson och Binkie Liljegren tillsammans med Mikael Vestergrens gitarr ger en kraftfull fyllighet som den svenska punkscenen dittills inte hört maken till.
Men Garbochocks avgörande faktor var förstås Stry Terrarie. Vare sig han spottar ut sig ord i ett intensivt rättframt punksammanhang som Chock eller vräker ur sig sin förvridna storstadspoesi i Ritual och Streberbarn är han en unik kraft i svenskt musikliv. Ett geni, ska Thåström ha sagt, och när Strys sång och texter på En annan dag knuffar sig mycket längre fram i ljudbilden än vi hört i Garbochock innan är det bara att återigen och med ännu större emfas upprepa ett sådant omdöme. Ett geni, ständigt, i Kriminella Gitarrer, Besökarna och Stry & Stripparna, i Ebba Grön, Imperiet och Babylon Blues, och ibland även under de senaste 20 åren. Men aldrig större än i Garbochock, och aldrig förr lika tydligt framträdande som på En annan dag.
