Min favoritteveserie heter Angel, det är en spinoff på Buffy the Vampire Slayer. Angel är en träaktigt porrig vampyr med själ och hans bästa vän heter Cordelia Chase. Cordelias gåva är att hon får visioner om framtiden. Tänk domedag, helvetesgap och himla många demoner. Sen är det Angel som får bege sej ut i natten och rädda morgondagen.
Även om en hel del snubbar som solklart varit Satans avkomma har passerat min väg, så tillhör inte drakar och demoner min direkta vardag, men jag är ändå Cordelia när jag lyssnar på Frida Hyvönen. Och det är blixtar och dunder, rök i form av känslor och insikter. Men mest av allt är det ett smockat Hollywood Bowl med en avskalad scen och en liten, liten människa som trippar fram och placerar sej vid en gigantisk flygel. Den lilla, lilla människan i det skitstora bygget stirrar på sina händer som hon försiktigt för ovanför tangenterna och sekunderna senare hör man en snabb inandning och så brakar det loss. Hon charmar arslet av alla med sin egensinnighet, bländar med karisma och humor. Det är den totalt avväpnande och uppsluppna [I]Come Another Night[/I], det är ragtime (!), det är längtan ilska, frustration och maniskt hamrande och oändligt vackra refränger. Som gjorda för trevande romantik och spirande passion. En del låtar berättar historier mer innehållsrika än många romaner. Det är allt man kan önska sig. Ofta kantigt, skärande och obekvämt. Ibland är hon nästan irriterande för hon tränger in överallt, det går inte att värja sej, hennes röst är omöjlig att komma undan och varje sång kräver ens fulla uppmärksamhet. Eller nej. Frida kräver full uppmärksamhet. Det finns inte ett uns av inställsamhet i vare sig hennes person eller hennes små underverk. Och det är därför Hollywood Bowl älskar henne.
Efter att jublet vält palmerna längs Sunset så inser man att den lilla lilla, egentligen är stor. Stor som ett hus. Hon är varje kvinna, precis som Chaka Khan sjöng i den där discodängan för hundra år sen. [I]Until Death Comes[/I] släpps 30 mars.
Skivbolag:
Artist:
