"The last message you sent / Said I looked truly down / That I oughtta come over / And talk about it / Well I wasn't down / I just wasn't smiling at you"
Varför skulle det vara svårare att spela in "den andra svåra skivan". Jag har aldrig hört ett band spela så lätt, så avslappnat som Franz Ferdinand gör på den "andra svåra skivan".
Att det skulle vara svårt att släppa "den andra svåra skivan", särskilt en uppföljare till en succé som Franz Ferdinands debut, förstår varken jag eller Franz Ferdinand. Vi har pratat om det. Vi kom fram till att det var relativt enkelt.
Franz Ferdinands [I]You Could Have It So Much Better[/I] är, utöver naturliga referenser som diskuterats sedan debutsingeln [I]Take Me Out[/I], om ni tillåter, The The, Echo and The Bunnymen och, om än väldigt lite, Brahms.
Min favorit på nya skivan är [I]Well That Was Easy[/I]. Det är en liten David Bowie-pastisch. Och Franz Ferdinand har ställt ut sina idoler för allmän beskådan på [I]You Could Have It So Much Better[/I]. Man kan ha olika åsikter om det, om det är bra eller dåligt, men jag anser att något unikt och beständigt försvinner i Franz Ferdinands musik. Det jag kan säga utan att bli generad är att bandet har god smak, musikalisk talang, jag kan till och med gå så långt som att säga att de har ett visst "it". Och det räcker naturligtvis alldeles utmärkt.
Jag skulle kunna sitta och förklara i termer som "sköna gitarrer", "konstskolepop", "energisk pop", "svängigt sound", men bara för att sedan läsa dessa vidriga termer i tryck, hälla upp ett badkar Pol Roger, skriva ett avskedsbrev och skära halsen av mig. Sådana ord bör undvikas. De säger ingenting om Franz Ferdinands själ. Ingenting i den här recensionen har någon som helst signifikans mer än just ordet "it".
Det är just "it" allting handlar om. Eller hur?Skivbolag:
Artist:
