Sedan februari 2011 har Frank Ocean varit musikvärldens viktigaste artist. Han är det levande beviset på att musiker alltid kommer att vara viktigare än bolagen, att makten ligger hos lyssnarna och att bra musik tar sig ut, fram och bortom signerade kontrakt, oavsett. Efter att den tilltänkta planen att lanseras hos Def Jam som Lonny Breaux mer resulterade i att producera i ett vakuum, kom ur frustration det fantastiska mixtapet nostalgia, ULTRA.Det hade varit det perfekta debutalbumet, men blev nu istället ett intressant roterande fuck you-finger med tanke på de gränsöverskridande samplingarna som omöjliggjorde låtarna i form av ett riktigt släpp. Intressant, kanske främst för att det egensinniga, styvnackade förhållningssättet går igen nu när han äntligen släpper sitt debutalbum channel ORANGE på Def Jam och det mer är ett riktigt mixtape. Minst fyra låtar för lång, fylld med kompromisslösa, melodiöst hopklippta skits av hans bekanta vardagsljud och ett längdspann på mellan 40 sekunder till den nära 10 minuter långa Pyramids. På grund av de fritt satta förutsättningarna kämpar skivan till viss del med att hålla samma relevans rakt igenom, men bryr sig föga själv, Frank Oceans musik har likt annan samtida tumblr-r’n’b alltid bestått av och uppstått i det konstanta flödet. Gästerna är tacksamt få, Earl Sweatshirts tungslöa inhopp i Super Rich Kids är dock att föredra framför André 3000:s ansträngda KOL-rap i Pink Matter - en låt som i övrigt går typiskt Oceanskt från finstämt utlämnande till utmärkt knullighet. Men mest framstående blir Frank Ocean i orgelbeströdda Bad Religion och Forrest Gump då han ger oss möjligheten att lyssna på r’n’b med en betydligt djupare och en så mycket bredare kärlekstolkning än tidigare. Och vilken viktig gåva det är till vår heteronormativa värld.
Skivbolag:
Artist:
