Fleet Foxes nya album är en skiva som mer än de flesta påverkats av det läge världen befinner sig i. Existensiella grubblerier har visserligen alltid varit en del av Robin Pecknolds essens, både musikaliskt och textmässigt, men här har covid-19 satt djupare spår än så.
Melodierna låg färdiga sedan länge, har Robin Pecknold berättat, men texterna kom först när han gav sig ut på långa ensamma bilturer på landsbygden under den ödsliga covid-19-våren 2020. Det bär spår inte bara i fågelkvitter mellan låtar - och för första gången sedan Benny Andersson känns sådant inte obekvämt påklistrade på skiva - det ger om möjligt också en ännu större Rousseau-karaktär på texterna, och ett ännu större ensamt vemod i de musikaliska stämningarna.
Den andra avgörande pandemieffekten på Shores är att inga Fleet Foxes-medlemmar utöver Pecknold kunnat delta i den organiska process som brukar känneteckna Fleet Foxes albumsessioner. Det är nu egentligen inte ett stort avsteg från hur Robin Pecknold brukar styra, domptera och dominera, försäkrar han, och vill understryka både att det i allt väsentligt är ett Fleet Foxes-album, inte ett soloalbum, och att alla i bandet kommer att vara med ordentligt igen när pandemin bara är förbi.
Istället tar han hjälp av dem som fanns till hands, bland andra Kevin Morby och Daniel Rossen, och om sanningen ska fram är det nog ingen annan än någon enstaka Fleet Foxes-medlem som kan höra skillnaden.
På samma sätt är Shore ett album som om möjligt är än mer explicit i sin presentation av Pecknolds musikaliska förebilder. Han namndroppar Arthur Lee i förbifarten och bjuder på en en lätt och rent av muntert popig Sunblind, för att uttala sin beundran för några för tidigt avlidna förebilder, som Judee Sill och Elliott Smith, och inte minst Richard Swift och David Berman.
En sample från en Pet Sounds-outtake utgör inledningen på Cradling Mother, Cradling Woman, och Robin Pecknolds egna vokalharmonier i For A Week or Two är så utsökta att Brian Wilson under sin peak hade varit galet stolt över dem.
I Young Man’s Game närmar sig vokalstämmorna snarare Grateful Deads Workingman’s Dead, men det är inte bara delikata stämarrangemang så får en förförd anmälare som undertecknad att kasta sig över de mest ikoniska namnet att jämföra Fleet Foxes med. För Shore är så full av tidlösa och vidunderliga melodier att den redan borde ha varit en klassiker sedan 50 år (och med största sannolikhet kommer att vara det om 50 år.
Skivan kan måhända framstå som enklare både i melodier och arrangemang jämfört med förra Crack-up, men det är en chimär. För det är den underliggande komplexitet i lättrallade Maetstranza som skapar de så vackra strukturerna, och som gör Shores så njutbar och spännande även vid en tionde och tolfte lyssning.
