När Fattaru slog igenom för den breda allmänheten med singeln [I]Mina hundar[/I], iklädda sportdressar i varsin grundfärg som om de var svensk hiphops Teletubbies, förflyttades de till början av en väldigt hög uppförsbacke om att bli sedda som något annat än gulliga popstjärnor med gulliga politiska åsikter, något annat än rebelliska "slynglar" som uppmärksammas mer för deras ålder än för deras musik (se också: Bad Cash Quartets samlade pressklipp). De höll emot rätt bra och parerade varje anonymt internet-inlägg om "sellout" med en ironisk punchline. Men i slutändan var det självklart att Fattaru var tvungna att återuppfinna sig själva för att överleva.
[I]Jordnära[/I] är följdaktligen en väldigt mycket mindre lättillgänglig skiva än genombrottet [I]Fatta eld[/I] (se också: The Latin Kings - [I]I skuggan av betongen[/I], Nirvana - [I]In Utero[/I]). De har levererat en singel åt skivbolaget och reklamradion, resten är musik för hemmet och för hörlurarna snarare än klubben. De skiter i att försöka apa efter Neptunes och Just Blaze och bygger upp sin skiva på en del av de bästa produktioner jag hört i det här landet. Jazz-loopar, folkmusik och väldigt mycket klassisk svensk svårmodshiphop som påminner om Sallas glansdagar. Att en fjärdedel av skivan går i en proggig baktakt känns bara skönt (se också: Timbuktu - [I]The botten is nådd[/I]).
Men om musiken imponerar så lämnar texterna en hel del att önska. Singeln [I]Bättre[/I] bygger på en luftig raggarytm men texten innehåller så mycket nödrim att Whoa.nu-forumet höll på att kantra av ilskna inlägg efter att den kom ut. Och för en gångs skull tvingades jag hålla med.
Överlag känns det ofta som om texterna skrevs ihop på rutin, inte särskilt mycket har förändrats i deras flyt sedan förra gången och vad värre är: det känns inte riktigt som om de har något nytt att säga (se också: Kent - [I]Vapen & ammunition[/I]). De återkommer gång på gång till hur de älskar att rappa och om att skriva låtar och om livet på turné (se också: Bon Jovi - [I]Wanted Dead or Alive[/I]). På flera spår adresseras också deras prestationsångest och skrivkramp inför skivan (se också: Spike Jonzes [I]Adaptation[/I], Bröderna Coens [I]Barton Fink[/I]). Det är medvetet naturligtvis, de vill vara "jordnära" och det är sympatiskt på flera vis. Men jag tyckte bara att det var mycket roligare när det handlade om att "tända eld på, bränna ner och spränga grejer" som i förra skivans intro [I]Presentation[/I] (lätt en av de fem bästa svenska hiphoplåtarna någonsin, me thinks). På [I]Jordnära[/I] handlar det politiska mest om funderingar snarare än ren ilska. Det kanske var någonting de var tvungna att offra i mognadens namn men det känns synd att de tonat ned sin tidigare bästa sida. Missförstå mig inte nu, Fattaru är en bra grupp, och de har ändå en skön inställning till sig själva som musiker. Ibland får man ta ett steg tillbaka för att ta två steg fram. Nästa gång sitter det.Skivbolag:
Artist:
