Father John Mistys nya album skrämmer mig. Här står inte allt rätt till, även om det verkar så. Någonting väntar på en, dolt under en romantisk och nostalgisk yta. Man sätter på albumet och möts av en underlig estetik: plötsligt har man transporterats tillbaka till 50-talets filmer och musikaler. På första låten hörs trumpeter och blåsorkester, jazzpiano och svulstiga stråkar. Det är riktigt underligt, men toppen!
Det är ett mörkt och rökigt album, sepiafärgat men skarpt. Det låter otroligt bra och det finns inte en enda dålig melodi, inte ett dåligt mixat instrument. Romantiskt och svulstigt, vackra pianoackord.
Men allt är såklart en pastiche- det finns inget nytt eller modernt med det här albumet. Förutom möjligen själva idén att göra något som inte låter nytt eller modernt. Det låter som gamla musikallåtar, och håller samma höga standard som de standards som i högsta grad fortfarande är levande.
Men det där som oroar mig, skrämmer mig, då? Det låter sig anas redan på tredje låten Kiss Me (I Loved You), när kvalitén på inspelningen plötsligt förändras, när det plötsligt låter som att hela låten spelas innanför en kontrabas. Och Father John Mistys sångrösts liksom pulserar onaturligt, ett vibrato som låter trasigt, nästan glitchande.
Sen behöver man vänta ett tag. Inte förrän på sista låten The Next 20th Century bryter musiken sig loss från pastichen. Det gör den dock med stil. Plötsligt kommer ett galet elgitarrsolo och trasiga syntar och liksom spränger låten inifrån. Det är ett helt fantastiskt avslut på albumet.
Mitt enda problem med albumet är att konceptet inte drogs längre, att det är lite väl subtilt, att det skedde för få explosioner. Men låtarna är ju så fantastiska att det känns svårt att kritisera faktumet att de inte trasades sönder mer.
