Redan i första låten bakar Bostonfamiljen (ett par är syskon, alla är gamla vänner, de är medlemmar i samma band - så mycket mer familj kan det inte bli) ihop de flesta av sina spretande influenser. Hippie-karaktäristika med flöjt, akustiska gitarrer och allsångsjämlikhet blandas med mäktiga postpunkmullrande basgångar och psykedeliska gitarrutflykter. Och så fortsätter de. Det klappas i händerna, sjungs flerröstat (femstämmigt som mest) som de vill vara ett frälsis-Fleet Foxes eller åtminstone Edward Sharpe & The Magnetic Zeros, och det fnissas förtjust åt interna skämt i utsökta Buried. I botten på alltihop finns dock smart simpla poplåtar som inte stämmer med schablonbilden av kollektiv folkpop, In the End till exempel är powerpop av ren The Cars-kvalitet, och när Aerosmiths sångare Steven Tyler, som för övrigt växte upp i samma hyreshus som bröderna i Family of the Year, kallar sina unga grannar för “The Mamas And The Papas on acid.” är han inte så långt ifrån.
