Det är svårt att inte bländas av glädjen över att Titiyo kommer med en ny skiva. Varje livstecken från en artist som det varit så märkligttyst om så länge kommer helt enkelt ofelbart att höjas till skyarna eftersom alla gått och längtat så efter det nya materialet. Och visst infriar hon en hel del av förväntningarna.
Den som tycker om stadiga låtarmed stänk av vemod kommer att hitta favorit efter favorit här. Framför allt sjunger Titiyo alldeles oerhört bra, vilket hörs som tydligast i de få jazzdränkta, avskalade partierna. Problemet är att hon på Extended varken utnyttjar det känsloläget eller det motsatta; det blir aldrig vare sig riktigt smärtsamt eller verkligt glättigt.
Med det vill jag inte säga att det är en dålig skiva. Inte alls. På radion en eftermiddag i november är det här säkert perfekt musik medan man kokaren kopp värmande kaffe efter höstpromenaden. Magnus Frykbergs produktion är i vanlig ordning oklanderlig och Stephen Simmonds och Eagle-Eye Cherry gör båda fina in hopp. Men det slutar lite för klent.
Av en sångerska med Titiyos kapacitet känns det som om vi borde kunna vänta oss mer ett direktare anslag i musiken, med en bas som mullrar oroväckande i maggropen och stråkar som skär igenom bröstet, istället för att som nu kittla literunt tinningarna. Och en naknare sång, där varje ord obönhörligen river tagi lyssnaren och tvingar henne att med hela sin uppmärksamhet lyssna på texten. Skriker hon till på nästa skiva är jag förlorad.
Skivbolag:
Artist:
