När 23-årige multibegåvningen Hayden Desser från Toronto släppte sin egenproducerade debut-CD på egen etikett i fjol var det inte många somhöjde på ögonbrynen. Till en början.
Nu, när plattan släpps på nytt i en omastrad version, är han den absolut hetaste vite mannen med gitarr i hela Nordamerika - åtminstone i skivbolagens sinnesvärld. Hela vintern har budgivningen mellan storbolagen pågått, i en hysteri som om det vore en Gretsky eller en Cantona som skulle byta adress. Till slut stod valet mellan två mindre bolag: Neil Youngs nya etikett Vapor och R.E.M.-producenten Scott Litt och Smashing Pumpkins förre manager Andy Gershos Outpost Records - och trots att Hayden blev hembjuden till idolen Young hemma på ranchen valde han till slut Outpost. Det var nog klokt. Han lär få höra Young-jämförelsen till leda ändå. På många sätt är han den felande länken mellan Everybody knows this is no where och inspirationen bakom Youngs nyväckta 90-tal. Hayden spelar munspel medsamma klagande ton som Neil, har samma intensitet i den akustiska gitarren- och kan väsnas som det besjälade möte mellan Crazy Horse och Nirvana som Young i dag förgäves försöker återskapa. Endast i rösten är han en totalmotpol till sin landsman. Den är som en isbrytare i ett oroligt hav: en bångstyrig urkraft som knappast kan kallas vacker, men som effektivt bär sångerna framåt. Everything I long for är hans förstlingsverk och ska tas emot som ett sådant, trots all uppståndelse. I fem-sex spår är det omtumlande bra, annat känns mest ofärdigt och skissartat. Det som verkligen får hjärtat att smälta är berättelsen om kärleksparet som ringer sig sjuka för att få vara tillsammans - och sedan stannar i telefonkiosken hela dagen, medan regnet piskar utanför. En man som skriver sådana låtar är värd vilket kontrakt somhelst.
Skivbolag:
Artist:
