De har vågat börja visa sig igen, människorna som var en del av grungen, 90-talets kanske mest uppmärksammade medelklassfenomen. Nu när det gått några år sedan scenen självdog vågar till och med ex-grungare släppa sina första plattor sedan haussens dagar. Chris Cornell var pre-grungebandet Soundgardens självklara frontfigur med sin spensliga bara överkropp, sitt långa svarta hår och en röst många tyckte var något av det bästa de hört. Soundgarden blev aldrig megastora. Den småflummiga halvballaden [I]Black Hole Sun[/I] blev en smärre kommersiell hit och var väl det närmsta stjärnorna bandet kom innan handduken slängdes in 1997. När Cornell nu är tillbaka är det med ett i många stycken annorlunda musikaliskt upplägg än vad vi minns från förr. Det är dock inte särskilt revolutionerande. Somligt är akustiskt och nedtonat, annat bär inslag av österländska toner, något är mer drömlikt och en del kunde varit överblivna låtar från Soundgardeneran. Sista låten väljer han dessutom helt otippat att framföra på franska. Cornells röst då, vad har hänt med den? Den låter på samma sätt och precis som förr och man noterar att hans sätt att använda rösten fortfarande har en uppretande effekt på en. Den tar lite för mycket plats, det skall nödvändigtvis d-r-a-s ut på så många ändelser det bara går och den är lite för högt mixad. Många har saknat Cornells röst och väntat ivrigt på att han skall släppa en platta i eget namn. De lär inte bli besvikna. Personligen tycker jag att detta var på tok för tillrättalagt och anonym. Jag begär mer än en sångröst av traditionellt hårdrocksnitt för att bli omskakad.
Skivbolag:
Artist:
