Eminem har vid det här laget gjort det till en vana att släppa album oannonserat. Hans förra album Kamikaze dök upp utan förvarning under 2018 och nu har han gjort det igen. Music To Be Murdered By är Eminems elfte studioalbum och den underliga titeln är en referens till skräckmästaren Alfred Hitchcock. Trots att den argsinta rapparen gör allt för att provocera faller hans satiriska alster rätt platt. Det enda som imponerar med albumet är att Eminem fortfarande har ork att jaga underdog-narrativet med en sån ilska.
Missförstå mig rätt, jag vill inte undergräva Eminems svåra uppväxt. Men det är oerhört lätt att bli förvirrad när han först funderar på att bomba en Ariana Grande-konsert på Unaccommodating och sedan ropar efter striktare vapenlagar i videon till Darkness. Det förstnämnda uttalandet må vara ett skämt, men det gifter sig dåligt med hans bittra syn på samtiden. Albumets lågvattenmärke är när Eminem tar sig an en sampling av Seranis klassiska No Games på den baktunga låten Farewell. Om det är någon genre han borde lämna ifred är det definitivt dancehall. Det enda spåret som faktiskt går hem är Lock it Up där Anderson .Paaks grymma refräng framhäver det bästa hos Eminem.
Satir har alltid varit Eminems verktyg när han tar sig an samtiden. När man är ung och hungrig fungerar det bra men när man pushar 50 och har en otrolig karriär i ryggen framstår man lätt som bitter. Eminem är och kommer förmodligen alltid att vara en fruktansvärt bra MC. Han bevisar gång på gång att han rent tekniskt kan rimma sig genom vad som helst. Men Music To Be Murdered By är verkligen ett mediokert album som stundvis är jobbigt att ta sig igenom. Det är inte de kontroversiella texterna som han omsorgsfullt har kryddat albumet med som stör utan avsaknaden av bra och nytänkande låtar. Det är dock lite underhållande att han redan på albumets intro, Premonition, beskriver hur trött han är på recensenter som kallar honom bitter. Antar att jag nu mera tillhör den skaran.
