Eminem – Music To Be Murdered By

levi hielle-bergstrom 00:00 20 Jan 2020

Eminem har vid det här laget gjort det till en vana att släppa album oannonserat. Hans förra album Kamikaze dök upp utan förvarning under 2018 och nu har han gjort det igen. Music To Be Murdered By är Eminems elfte studioalbum och den underliga titeln är en referens till skräckmästaren Alfred Hitchcock. Trots att den argsinta rapparen gör allt för att provocera faller hans satiriska alster rätt platt. Det enda som imponerar med albumet är att Eminem fortfarande har ork att jaga underdog-narrativet med en sån ilska 

Missförstå mig rätt, jag vill inte undergräva Eminems svåra uppväxt. Men det är oerhört lätt att bli förvirrad när han först funderar på att bomba en Ariana Grande-konsert på Unaccommodating och sedan ropar efter striktare vapenlagar i videon till Darkness. Det förstnämnda uttalandet må vara ett skämt, men det gifter sig dåligt med hans bittra syn på samtiden. Albumets lågvattenmärke är när Eminem tar sig an en sampling av Seranis klassiska No Games på den baktunga låten Farewell. Om det är någon genre han borde lämna ifred är det definitivt dancehall. Det enda spåret som faktiskt går hem är Lock it Up där Anderson .Paaks grymma refräng framhäver det bästa hos Eminem 

Satir har alltid varit Eminemverktyg när han tar sig an samtiden. När man är ung och hungrig fungerar det bra men när man pushar 50 och har en otrolig karriär i ryggen framstår man lätt som bitter. Eminem är och kommer förmodligen alltid att vara en fruktansvärt bra MC. Han bevisar gång på gång att han rent tekniskt kan rimma sig genom vad som helst. Men Music To Be Murdered By är verkligen ett mediokert album som stundvis är jobbigt att ta sig igenom. Det är inte de kontroversiella texterna som han omsorgsfullt har kryddat albumet med som stör utan avsaknaden av bra och nytänkande låtar. Det är dock lite underhållande att han redan på albumets introPremonition, beskriver hur trött han är på recensenter som kallar honom bitter. Antar att jag nu mera tillhör den skaran. 

 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).