Innan [I]Encore[/I] släppte Eminem två låtar. En var riktad mot Bush ([I]Mosh[/I]) och försvann i de sista dagarnas valkampanj. Eminem vill mosha fram över Amerikas gator tillsammans med alla miljoner ungdomar som har köpt hans skivor. Fler skulle ha följt med om han hade gjort ett bättre beat. Den andra låten ([I]Just Lose It[/I]) retade upp Michael Jackson något fruktansvärt, men bara honom.
Förutsägbarheten fortsätter på [I]Encore[/I]. Eminem tycker om sin dotter. Han är också kär. Han är arg. En gång är han Triumph The Insult Dog. Det är kul i teorin, men han är det en hel låt. Han pratar om bråken med Benzino, The Source och Murder Inc, vilket mest känns som att gå på hiphopmuseum. Han använder några fler pruttljud än förra gången. Britney har bytts ut mot Jessica Simpson.
Men det stora problemet är att världens största rappare bara kan skrapa ihop fyra bra beats på ett helt album, och att världens bästa rappare får ihop ungefär lika många riktigt bra verser. Det finns ingen riktig mening med [I]Encore[/I]. Ena stunden drar Eminem upp teman som han verkar vara den sista i världen som inte har tröttnat på, den andra pruttar han över ett Dr. Dre-beat som borde ha fått något bättre. Toalettljud behöver inte vara fel, det måste bara vara lite roligt.
Nästan allt på [I]Encore[/I] hamnar mitt emellan två bra extremer, och man vet nästan inte vad som är vad. Man undrar om det är läge att skratta åt de allvarliga, politiska och poetiska stunderna, och om man ska leta efter juveler i barnramse-verserna. Så sitter man med ett ansträngt leende och hittar ingenting någonstans.
Skivbolag:
Artist:
