Om man läser svensk popteori på internet, grundkursen, så är det lätt att se The Embassy som bara det mest uppenbara slagträet i kampen mot rocken (en "kamp" som börjat kännas urtvättad på senare tid). En armé av unga män (och någon kvinna) som i v-ringade tröjor från H&M predikar strikta estetiska ideal baserade på The Embassy-omslag kan kännas lite förvirrande, men handlar nog i grunden om den klassiska uppfattningen om popband som betyder precis allt, och hur man måste gräva en djup skyttegrav mellan Vi och Dom för att den ska fungera. När vi var små kändes det som en bra princip, kanske den enda. Idag känns det menlöst. Varken jag eller The Embassy har väl egentligen något emot det här med att slåss lite mot rocken, men ibland känns det som att bandet som koncept, i händerna på alla som tycker saker om dem, har blivit lika mycket av ett formulär som allt de anser sig hata. Tur då att det ryms mer hos dem än du får veta i DN:s fredagsbilaga. Förut fanns det här citatet på bandets hemsida: "My whole thing is about not doing things, about being as thin and as minimal as possible. Ideally I'd like to wear brown robes, eat a bowl of rice a day, and go into a trance as I stare at beautiful album covers". Jag minns inte vem som sa det, men mellan de orden och det vanliga rockhatet finns utrymme för många bra, och olika, saker. Man kan se Tacking som ett av de bästa exemplen på varför musikjournalistik och musik fortfarande faktiskt behöver vara två olika saker. Här vågar The Embassy vara ärliga och trånande på ett sätt som även rockfienden vill vara, och lyckas använda sina teorier och åsikter till musik som glimrar. Lurking With A Distance, Was That All It Was och Some Indulgence är ju i rätt sammanhang mer än bara fantastisk pop, de är en ståndpunkt i sig, men The Embassy låter aldrig det faktumet tynga ner vad som kommer ur högtalarna. De är rörliga och eleganta utan att vara dogmatiska. De gör rätt.Skivbolag:
Artist:
